Signe Svallfors, som är docent i sociologi, nyss hemkommen från en forskningsresa i Mexiko, fyllde balkongen med kunskap, bjöd på mexikanskt vin och det medicinska begreppet: nullipara: en kvinna som inte har fött några levande barn. 

Jag hade ingen aning om att Mexiko producerade vin och dessutom var det, till min stora förvåning, strålande gott.

När jag kom hem från balkongen lät jag mig gungas, glädjas och gråta till det massiva flödet av korta klipp och memes kretsandes kring den nyss bortgångna glittriga låtskrivaren, som inte kallade sig själv feminist, men 1968 skrev raderna: 



Yes, I’ve made my mistakes / But listen and understand / My mistakes are no worse than yours / Just because I’m a woman 

Vi vill alla vara som, eller vara nära människor som är som Dolly var. Det är en oerhörd bedrift att bevara sin integritet, egenhet och värme genom ett långt liv, särskilt efter så många år i offentligheten. För alla oss som inte är föräldrar, med vitt skilda erfarenheter och känslor kring det, är hon dessutom en slags hjälte. Hennes oförglömliga existens motbevisar många av de fördomar som riktas mot människor utan barn: de är själviska, ytliga, självcentrerade, de kommer inte uppleva äkta mening eller äkta kärlek och dessutom kommer de att vara ensamma när de dör. Och kring dem cirklar ordet legacy. Kan man ha ett legacy utan egna barn?

Dollys legacy är oöverblickbart, men dagarna som gått sedan hon lämnade jordelivet ger oss en indikation. Dolly försvarade offentligt transpersoners rätt att vara sig själva. Donald Trump, som gjort skräckkampanjer kring just dessa rättigheter till en paradgren, har beordrat flagga på halv stång i EN VECKA till Dollys ära. 

Hans vicepresident, som är känd för sitt föraktfulla uttalande om att vi inte kan låta landet styras av ett gäng ”childless catladies”, har däremot hittills varit tyst kring Dollys död. Kanske har hans PR-rådgivare varnat honom kring meme-stormen som skulle komma om han hyllade en av världens mest älskade nulliparas. 

I samma uttalande från 2021 menar JD Vance att har man inte biologiska barn har man inte en “stake in the future”, en reell insats i framtiden. Dolly, som inte hade biologiska barn, såg sig själv som “allas mamma”, en av hennes filantropiska gärningar var att skapa Imagination Library som har skickat hundratals miljoner böcker till barn. Många av dem som nu är vuxna och gråtande tackar sin ”book lady” på sociala medier för att hon förändrat deras liv. För att de fick läsningen. Lustigt nog har vicepresidentens fru Usha Vance valt samma hjärtefråga under flagget Storytime with the second lady. 

En stund in i mitt Dolly-scroll lade jag märke till något märkligt i mitt flöde. Eftersom jag inte är förälder har jag sökt tillhörighet och igenkänning bland såväl barnfria som barnlösa konton på sociala medier. Snart såg jag att en del av de barnfria kontona hyllade Dolly för sitt val att inte skaffa barn. Medan de barnlösa hyllade henne för sin ärlighet kring svårigheterna det innebar att inte kunna få barn på grund av sin endometrios. Båda grupperingarna använde Dolly-citat som passade deras narrativ men få av dem erkände den komplexitet som kan dölja sig bakom en reproduktiv människas livsöde. Som Dollys. De kokande kommentarsfälten visar den enorma kraft som finns i längtan hos de miljontals människor som känner sig missförstådda och misstänkliggjorda på daglig basis. Jag letade fram ett favoritcitat från Sheila Hetis roman Motherhoodfrån 2018 och tittade på det en stund:



And I don’t want ‘not a mother’ to be part of who I am- for my identity to be the negative of someone else’s positive identity. Then maybe instead of being ‘not a mother’ I could be not ‘not a mother.’ I could be not not.

Vi kan aldrig veta exakt hur Dollys upplevelse var. Hur många dagar av sitt 80-åriga liv hon kände sig barnfri och hur många dagar hon kände sig barnlös. Vi kan bara titta på gamla intervjuer och se hur hennes svar förändrats genom livet. Tidigt sa hon att hon och maken Dean fantiserat om barn, om namn och om de skulle bli långa som han eller korta som hon. Hon var också väldigt tidig med att tala öppet om sin endometrios och de komplikationer den innebar. Längs livet kommer sedan ett antal uttalanden där hon understryker att de inte ångrat att de inte blev föräldrar. En tillit till att livet blev som det skulle för henne. Att om hon blivit mamma, hade hon säkert stannat hemma med dem. Att Gud hade en annan plan för henne.

Det är inte viktigt om hon var mest barnlös eller barnfri, hon var ju så otroligt bra på att vara Dolly. Jag beundrar hennes vägran att låta sig kategoriseras, förenklas eller förminskas. I alla frågor men även i frågan om barn och föräldraskap. Hon har för mig värnat sin obegriplighet på ett så uthålligt sätt att den till slut blivit oemotståndlig, i alla läger. Ida Ölmedal inleder sin Dolly-krönika från dödsdagen med orden:



Dolly lama, har Dolly Parton kallat sig. 
På skoj, förstås. 
Men det går inte att förneka den roll hon haft som enande figur, närmast en landsmoder i ett splittrat USA…

Och så nästan precis en vecka senare dog Gloria. Hennes självbiografi som gavs ut 2015, My Life on the Road, är en läsupplevelse som satte starka krafter i rörelse hos mig. Jag tror inte att det är en slump att jag kort därefter medgrundade en tankesmedja som fokuserar på kvinnors ekonomiska autonomi och inflytande. I en DN-intervju med feministikonen Gloria Steinem från 2021 lyfts följande faktum fram:



My life on the road är tillägnad den läkare som utförde aborten, och som gav henne två uppmaningar: att inte avslöja hans namn och att: du ska göra vad du vill med ditt liv.

Gloria, som inte reproducerade sig, har upprepade gånger sagt:



Just because we all have wombs doesn't mean we have to be mothers, just like we all have vocal cords doesn't mean we're all opera singers.

Även om Dolly inte själv brukade kalla sig feminist utsåg Gloria Steinem Dolly Parton till en av Ms Magazines ”Women of the Year” år 1987. Då var Dolly dryga 40 och hade levt länge med frågorna.

Eller FRÅGORNA. Dolly besvarade frågorna som alltid ställs till den som inte har barn med en sällsynt kombination av ärlighet, värme och avväpnande humor. Samtidigt lyckades hon undvika oversharing.

Var hon arg visade hon det inte. 

Jag har varit arg. 

Om jag visat det eller inte får andra avgöra. Jag har varit arg över frågorna. Överallt, hela tiden. I styrelserum, på fester, vid kaffeautomater. I många år: hur tänker du kring barn? Och sen såklart: har du barn? Jag har framför allt varit arg över reaktionerna på mina svar. Som ibland varit ett enkelt nej och ibland en invecklad utläggning om varför. Det är väldigt få som reagerar positivt och nästan ingen som reagerar neutralt. Oftast tror jag att det är en retorisk fråga där alla väntar sig ett ja men inte har ork eller sinnesnärvaro att ta hand om ett nej. Fördomarna och projektionerna som riktas mot idén om den ”glättigt barnfria” eller den “stackars barnlösa” är ändlösa. I deras epicentrum står ofta en kvinna som rymmer en enorm komplexitet. Som önskar att hon kunde stå utanför förenklande kategorier. Som drömmer om den svåråtkomliga transformationen från obegriplig till oemotståndlig. Som varje gång hon får frågorna tänker, tänk om jag kunde:  



Göra en Dolly.