Ai Weiwei,
Dropping a Han Dynasty Urn (1995)

I ett tredelat fotoverk krossar Ai Weiwei en ovärderlig urna i golvet. Verket fick vissa att gå i taket för “vanhelgande handling” och andra att hylla den kinesiska konstnären för mod att ifrågasätta hur kulturella värden sätts och bestäms.

”Det enda sättet att bygga en ny värld är att förstöra den gamla.”

Det sägs att idén till den kinesiske konstnären Ai Weiweis triptyk Dropping a Han Dynasty Urn grundar sig i Mao Zedongs välkända uttalande om hur Kulturrevolutionen – den storskaliga och brutala sociopolitiska reformrörelse som påbörjades i Kina 1966 och pågick fram till 1976 – borde gå till: “Det enda sättet att bygga en ny värld är att förstöra den gamla.” I verket, som alltså består av tre fotografier, håller Ai Weiwei en 2 000 år gammal urna från Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.), som han i bild två släpper så att den i bild tre krossas mot marken. Urnan var dels extremt värdefull i ekonomiska termer, dels laddad med såväl symboliskt som kulturellt värde. Han-dynastin anses vara en avgörande period i den kinesiska civilisationens historia, och att medvetet ha sönder ett ikoniskt föremål från eran ansågs av många som sagt vanhelgande och ignorant.

Ai Weiwei var sedan tidigare fascinerad av Marcel Duchamps arbete med så kallade ”readymades”: vardagliga föremål som fick en förhöjd status när Duchamp integrerade dem i sina konstverk. I detta fanns en underförstådd kritik av kulturella värdesystem, vilket speglas i Weiweis Dropping a Han Dynasty Urn. Hur och av vem skapas egentligen kulturella värden? 

Dropping a Han Dynasty Urn kom till när Ai Weiwei efter tio år i New York levde en tid med sin familj i Peking, efter att hans pappas hälsa försämrats dramatiskt i början 1990-talet. Weiweis pappa, Ai Qing, var poet och förföljdes av den kinesiska kommunistregeringen, men hyllades efter Maos död 1976 som en stor nationalpoet. Under sina år tillbaka i Kina tillbringade Weiwei mycket tid på antikvitetsmarknader. Han påbörjade en egen antikvitetssamling och byggde, parallellt med en allt större expertis om antika föremål, ett intresse för frågor om falskhet och äkthet, samt det ofta oemotsagda upphöjandet av gamla och “heliga” objekt.

Dropping a Han Dynasty Urn har orsakat både ilska och beundran. När Ai Weiweis egen konst (även denna gång med antika urnor som bas) vandaliserades under en utställning i Miami 2014 frågade sig bland andra The Guardians Jonathan Jones varför inte all vandalism av konst värderas lika, och hoppades – mot all sannolikhet – att Weiwei i själva verket använder sig av fejkade urnor i sin konst. Jones var djupt provocerad både av Weiweis “vandalism” mot värdefulla kulturella artefakter, och mot konstnärens reaktion mot mannen som attackerade hans installation i Miami.

Oavsett vad man tycker om både verket och Ai Weiweis vägar till provokation, borde konsensus råda om att detta, såväl som de flesta av Weiweis verk, tvingar intellektet att piggna till och låter nya tankar vakna i alla möjliga hörn av hjärnan.

Karolina Modig