– Jag har även arbetat mycket med ljuset, och har framför allt inspirerats av impressionisten Sorolla. Sorolla, som var Spaniens svar på Anders Zorn, var aldrig uppskattad av den intellektuella spanska eliten, som alltid har föredragit en mörkare kolorit. Med sina ljusa, färgrika motiv, som ibland tenderar att gå mot det banala, var Sorolla i stället populär i den borgerliga klassen. Personligen gillar jag inte målningar som försöker efterlikna fotografiet. Jag gillar när man ser penseldragen, som i Sorollas måleri, och genom dem ser konstnärens själ. I min teknik eftersträvar jag alltid att få fram det figurativa med några få precisa penseldrag. Jag influeras även av Lucian Freud, jag har alltid älskat sättet han målar på.

Det är svårt att inte referera till Luca Guadagninos briljanta film Call Me by Your Name när man träder in i Alfonso del Morals bildvärld, där vackra unga män i varierande form intar subtila och explicita erotiska poser. Jag tänker på scenen då två av karaktärerna diskuterar en av antikens främsta skulptörer. De tittar på diabilder av konstnären Praxiteles verk av undersköna grekiska män och en av dem kommenterar ”so nonchalant, hence their ageless ambiguity; as if they’re daring us to desire them.” Precis som i Guadagninos trilogi om desire kretsar Alfonsos verk kring just åtrå.

– Under mitt tredje år på konstskolan fick vi i uppgift att välja ett ämne som vi skulle utveckla såväl konceptuellt som stilistiskt. Jag bestämde mig för att måla det som jag verkligen är förtjust i, och för mig är det den maskulina kroppen. Från början var uttrycket betydligt mer explicit och rått – jag ville visa att det akademiska måleriet kunde behandla ämnet sex på ett väldigt direkt sätt; hur man kan bryta mot normen och hänge sig åt åtrå. När det kommer till skalan tycker jag att de här små formaten skapar intimitet och passar perfekt för det här specifika ämnet.

Malin Ebbing