Vi står framför en av hans brinnande dukar som just har hängts på Public Service Gallery i Stockholm.

– Det är en utmaning att komma underfund med tekniken. När jag tittar på de första verken jag gjorde ser jag hur dåliga de är …  Men jag utvecklas. Krita kräver en större precision än olja. Du kan inte måla över snedstegen på samma sätt.      

Motiven hittar han ofta online. Det kan vara en speciell bild, en film eller en nyhet som fastnar, som han känner ett kall att fördjupa sig i. Under en period var han uppslukad av gamla Westernfilmer, vilket resulterade i ett antal verk med hästar som motiv. Efter det rasade Kaliforniens skogsbränder och i samma veva fastnade Lindseth för bilder av bilolyckor, vilket påverkade honom starkt. 

– Bilen ses ofta som en statussymbol, och i visst avseende som en förlängning av människan. Det är intressant att något som är så dyrbart kan förlora i värde så snabbt …  Men jag utelämnar medvetet spår av människor i mina verk. Motivet är också målat från en vinkel där man kan tänka sig att personen som suttit i den brinnande bilen – eller i huset – stigit ur och nu står och betraktar elden. Kanske är scenariot inte så farligt ändå? Branden öppnar upp för något annat att ta form. En nedbrunnen bil saknar sin funktion och är ju då definitionsmässigt något annat. En skulptur kanske? 

Jag frågar om Anders Lindseths egen ståndpunkt i den existentiella frågan kring reinkarnation. Tror han på återfödelse och ett liv efter detta? 

– Jag är en stor anhängare av vetenskap, inte minst neurovetenskap. Men det hindrar inte att jag fascineras av mystik och andlighet. När jag var liten sa mamma att mina födelsemärken i ansiktet var kyssar av änglar. Som vuxen har jag läst en hel del av Ian Stevenson, en amerikansk professor i psykiatri som forskat kring upplevelser om just reinkarnation. Han pekade på födelsemärken och andra kroppsliga ”defekter” som spår från tidigare liv. Jag vet inte vad jag tror om det, men det är en fin tanke.

Sofia Edgren