Att den aktuella utställningen Dear Sun, We Will Meet Again handlar om kärlek och förlust, som konstnären själv skriver i ett inlägg på sin instagram, är förståeligt med tanke på nämnda omständigheter. Men utställningen handlar också om horisonter – yttre och inre sådana. Funck berättar om den irländske författaren David Whyte starka påverkan på honom och hans konstnärskap, inte minst Whytes dikt Horizons. 

– Whyte skriver om relationen mellan den yttre och den inre horisonten. Att det vi blickar mot, eller strävar mot om man så vill, behöver vara i linje med den horisont vi har inom oss, som en inre kompass. Är glappet för stort blir vi som separerade från oss själva. Jag tror att alla människor bär en längtan efter att det vi gör – i vårt arbete och i livet – ska vara i linje med vår inre sanning.

Föga förvånande är horisonter ett återkommande motiv i verken. Horisonter, som jämte solar, stjärnor, månar, träd och vatten bildar skiljelinjer mellan det övre och det undre. Men de är också skiljelinjer mellan det vi kan se och det som finns bortom det.

Funck berättar om sitt första fysiska möte med Whyte. Hur han för ett drygt år sedan befann sig i Oakland i samband med sin utställning. Och hur det som av en slump – eller kanske snarare en sorts synkronicitet – förhöll sig så att hans favoritförfattare samtidigt befann sig i den intilliggande staden San Francisco.

– Att han just då skulle hålla en läsning i en kyrka kändes som ett once in a lifetime-moment. Det var en tidig söndagsmorgon dagen efter mitt vernissage. Kyrkan var full av äldre damer och jag var yngst … och säkert även tröttast. Whyte började prata och tittade mig rakt in i ögonen. Det var en nästan överväldigande upplevelse. 

Han räcker mig en bok som ligger framför oss på bordet: Whytes Consolations II. I kapitlet “Horizons” läser jag några rader: 

”We tend to think of horizons as only being visible in the outer physical world, but it is fascinating to find that we carry a horizon inside us that is just as real as any of the ones that reside in any of the far distances beyond our bodies.”

Innan vi säger hej då frågar jag Funck om den liksom horisonten återkommande cirkeln. I målningarna runt om oss syns den i form av klot, orber, månar och, framförallt, solar. 

– Solen kan betyda så mycket, och helt olika för olika människor. Själv tänker jag mycket på det cykliska. Att solen går ner och sedan upp igen. Men också på att saker föds och dör. 

Han tystnar och fortsätter sedan:

– Och jag ser min bror som solen. Eller månen. Eller stjärnorna. En horisont som guidar mig i livet. Något som jag ständigt längtar efter, men som jag vet att jag kommer att möta en dag.

Lyssna på Anton Funcks spellista ovan eller här.

Sofia Edgren