Ett av Stockholms äldsta gallerier fyller jämt. Vi pratade med grundaren Björn Wetterling om drivkrafter, 1980-talsromantik, money-games och stilikoner.

Björn Wetterling är börsmäklaren som blev stilsäker gallerist på grund av ett begär och en för tunn plånbok.

– Det var en spontan grej – jag köpte en målning av Göteborgsgalleristen Edvard Thordén som jag inte hade råd med. Eftersom jag var börsmäklare på den tiden tog jag den på avbetalning och skulle betala resten nästa år. När börsen inte gick lika bra som förväntat sa Edward att jag fick välja mellan att ge tillbaka målningen eller att bli delägare i galleriet. Så, 1978 blev jag delägare i galleriet, som då alltså låg i Göteborg. Under ett mässbesök i Stockholm hörde jag att Elisabeth von Heland, som drev Galleri Heland, inte hade råd med hyran, och tänkte att då köper jag galleriet. Vi flyttade in i lokalerna i Kungsträdgården 1984.

Vad har hållit engagemanget levande under alla de här åren?

– Att det inte ska gå åt helvete! Och det viktigaste: att konstnärerna ska kunna leva på sin konst.

När galleriets första utställning öppnade den 15 mars 1984 var det med ingen mindre än en av USA:s största konstnärer: Robert Rauschenberg – känd bland annat för sin get Monogram, som sedan 1965 finns i Moderna Museets samlingar.

– Vi hade aldrig gjort en så stor utställning innan och var nybörjare med allt. Det blev startskottet för förvandlingen till ett stort internationellt galleri.

Vad är största skillnaden mellan galleriscenen på 1980-talet och i dag?

– 1980-talet var mycket mer konstnärsdrivet, även med Rauschenberg var det ett handslag som gällde. Det är mer ”money-game” nu. Jag tycker att det var lättare och mer romantiskt på 1980-talet. Det är dyrare och svårare att driva ett galleri i dag.

Har du någon framtidsdröm eller vision?

– Att köra lika länge till!

Karolina Modig