Emm Berrings målningar är fulla av kontraster som suger tag i blicken. Själv söker hen efter läget då målningarna får liv och blir natur i sig själva.

I Malmökonstnären Emm Berrings oljemålningar är det som att både naturen och måleriet faller över betraktaren. Det kommer nära, färgen pockar på uppmärksamhet och motiven är både förföriska och aningen skrämmande. Det finns en ogenomtränglighet och en ljus skirhet som spelar mot varandra, en dämpad färgskala mot en plötslig superskarp. Det är verkligt och drömskt, naturtroget och laborerande, sinnligt och vasst.

Hur skulle du beskriva ditt förhållande till naturen?
– I vardagen är jag relativt distanserad från naturen i min lägenhet i Malmö. Men när jag väl har tillgång till naturen dras jag till skogen, och uppskattar den som något att röra sig och var i mer än något att betrakta. Det landskap som influerar mig mest är industriskogen, säger Emm Berring.

När började du måla, och varför blev det just naturskildringar?
– Tecknandet och målandet har varit med mig sedan barndomen, men det var först på konsthögskolan som jag började intressera mig för måleriet som ett motiv i sig själv – för färgens taktilitet och måleriets kroppslighet. Naturen blev ett parallellt motiv som förankrade måleriet och gifte sig med de aspekterna av måleri som jag attraherades av. Det finns något snårigt och stökigt men samtidigt sensuellt i naturen som fångar mig.