I utställningstexten skriver författaren och konstprofessorn Mara Lee om USA, om luften som "doftar av frihet men bär på en historia [och samtid] av ofrihet, våld och diskriminering som är ständigt närvarande. Kanske är detta en del av laddningen i Moallims verk. En luft så tät att den nästan går att ta på.” Och det stämmer ju: trots ett tillsynes enkelt uttryckssätt och teknik –  Moallim arbetar med teckning och pennor: bic, whiteboard, kulspets, blyerts – så finns där en påtaglig laddning. Delvis i några av titlarna; Mentalisering, Psykets fläckar, Kraftverk …

I Viljan att leva har hon för första gången vidgat sin teknik mot det mer måleriska med hjälp av kol och oljekrita. Studion i Brooklyn tillät henne också att breda ut sig ordentligt, så vissa av verken på Konstakademin är väldigt stora.

– Hur ofta har man en stor studio med ljusinsläpp från två håll? Jag använde utrymmet i Brooklyn, tog in tiden och rytmen – det är stressigare där, det tror jag att man kommer att märka i verken. Det är som att året i New York fick mig att se min praktik och mitt tecknande på ett nytt sätt. 

Moallim är självlärd, har inte gått konstskola och att hon skulle arbeta som konstnär var långt ifrån självklart. Men efter att hon fått sparken från sitt tredje påbörjade jobb började hon fundera på vad det kunde betyda och vad hon kunde göra åt det.

– Att få sparken på det sättet, flera gånger, visar ju att något är fel. Varför hade jag så svårt att vara på en arbetsplats? Vad skulle jag kunna göra i stället, vad var jag bra på? Jag hade fått en del komplimanger för mina teckningar redan då, och av en slump utlyste Marabouparkens konsthall ett så kallat open call just när jag höll på att fundera på allt det där. Kanske att jag skulle ha slutat som konstnär även utan alla avskedanden, men det hade nog inte gått lika snabbt. 

Vid flera tidigare tillfällen har Moallim arbetat med sina verk i live-performances; tecknat i stunden inför en betraktande publik. Det är lite paradoxalt eftersom hon ofta pratar om sin sociala ångest och scenskräck. Kanske är det en drift att utmana det som skaver, hon har nämligen också bandet Various Artists som även de uppträder inför publik, senast under vernissagen på Konstakademin.

Ett annat utmärkande drag i Moallims konstnärskap har varit viljan att ge liv åt figurer från hennes barndom, karaktärer som funnits med i minnet, kopplade till hennes föräldrars flykt från Somalia. Det har funnits ett ständigt närvarande driv hos henne att återskapa sitt förlorade arv – själv är hon född i Moskva under flykten och har aldrig bott i landet hon kommer ifrån.

– Jag ville veta vad det var som hade hänt, reda ut alla fragment, fotografier och lösa minnen och få min historia berättad för mig av mina föräldrar. Men på grund av sina trauman har de haft svårt att ge några riktiga svar. Jag letade så mycket i det där och det är såklart jätteviktigt, men nu är det som att jag vill jobba mycket mer med egna erfarenheter, sådant som inte har lika mycket att göra med flykt. De nya verken beskriver mitt eget mående, miljöer jag själv har vistas i, var jag är och var jag befinner mig mentalt. Det har varit skönt att komma ifrån det här med ursprung, jag vill inte fastna i det och hela tiden kategoriseras och bedömas utifrån min bakgrund. Varför måste jag till exempel vara en “svart konstnär”? Jag vill bara vara en människa som uttrycker mig. En konstnär som gör mitt bästa.

Utställningen Viljan att leva på Konstakademin i Stockholm är Fatima Moallims största soloutställning hittills i Sverige, och pågår 20 januari–2 mars. 2022 mottog hon Konstakademiens utställningsstipendium ur Folke Hellström-Linds fond.