The Art Of: Filmskapande

Svindlande tankar och kreativa höjder

Från firad skådespelare till hyllad regissör – Art Notes har träffat Frances O’Connor för att prata om regidebuten Emily; om tankens frihet och begränsningar, och om att våga följa sin inre röst.

Det finns en scen en bit in i Emily där Emily Brontë sitter på en gräsbetäckt höjd och blickar ut över West Yorkshires böljande landskap. Bredvid henne står hennes bror, Branwell – de pratar om slagsmål och skrivande, om att gräva i det vardagliga och förvandla det till något extraordinärt, om att inte passa in och om att vara autentisk. Det är dagen efter natten då Emilys syster Charlotte Brontë har bett Emily försöka att inte vara en börda för familjen. Branwell tar ett bloss, Emily ser och chockas av hans nya tatuering. ”Freedom in thought” står det skrivet längs hela underarmen. ”Det funkar inte att säga det”, säger Branwell, ”Du måste skrika det.” Ut över nejderna ropar han: ”Freedom in thought!” och uppmanar Emily att göra detsamma. Hon börjar tveksamt, som Birk när han ska följa Ronjas vårskrik. ”Give it some welly”, säger brodern, och hon skriker så att det ekar: Freedom in thought! Freedom in thought!

En vecka innan Emily har svensk biopremiär och samma dag som filmens regissör Frances O’Connor tilldelas Regipriset på Stockholms Filmfestival, träffar Art Notes henne i en hotellsvit i centrala Stockholm. O’Connor är känd som skådespelare från bland annat A.I. Artificial Intelligence, och hyllad för sina insatser i filmer som Kiss or Kill, Madame Bovary, Blessed och The Missing. Det här är hennes regidebut, och redan innan filmen har gått upp på biografierna är hon alltså också firad regissör. Skådespelarinsatserna från framför allt Emma Mackey ­– känd för många som Maeve Wiley från Netflix-serien Sex Education och som här porträtterar Emily Brontë – hyllas parallellt.

Vad betyder ”freedom in thought” för dig?
– Jag gillar idén med frihet i tanken, särskilt i den digitala tid vi lever i där idéer ständigt överförs, flytande från den ena personen till den andra. Jag tänker att det är väldigt utmanande, särskilt för unga människor, att över huvud taget tänka sig en ursprunglig, originell tanke. Frågan är också om tankens frihet alls finns. Jag tänkte inte på det när jag skrev filmen, men när jag tittade på den under redigeringen insåg jag att idén om frihet i tanken är väldigt vacker, särskilt för någon i början av livet som ska börja forma sig – men ofta blir vi snarare fångade i våra tankar. Många av karaktärerna i filmen begränsas av sina tankar, bland annat Emily. Hon tänker att hon inte är något att ha, att det hon har inom sig inte är av värde, att det märkligt, konstigt och frånstötande …, säger Frances O’Connor.  

”Jag insåg att frågan ‘Hur skrev du den här boken?’ också innefattar frågan: ‘Vem är du?’ Det är som att Charlotte samtidigt säger ‘Du är ett mysterium för mig’. Jag ville ställa en fråga som kunde få tag i publiken och som jag själv ville få svar på.”

Frances O’Connor

Emily följer författaren Emily Brontë under en period inför och under skrivandet av romanen Svindlande höjder. Det blev hennes enda roman och den togs emot med skepsis. 175 år efter att den skrevs är den dock en hyllad klassiker som fortfarande anses modern och nyskapande. I filmen mejslar Frances O’Connor fram ett porträtt av Emily som en person med ett sinne som både hon själv och andra upplevde som opassande i förhållande till dåtidens normer. Emily kämpar med att vara och hitta sig själv i en tid som inte accepterade annorlundaskap ens bland de nära. Men även systern, Charlotte Brontë, som hela tiden vill få Emily att agera ”väl”, upplevs fångad i sina egna tankar.

– Ja, hon tänker att hon måste uppföra sig bra och aldrig ställa till något, vara en ”god kvinna” för att accepteras. Det är först under filmens sista minuter som något händer med henne, säger O’Connor.  

”Svindlande höjder” påverkade dig tidigt och har stannat med dig länge. Vad var det som fångade dig med boken?  
– Jag älskar känslan i den: vädret, världen den bygger … Jag är uppvuxen i Australien i mitten av ingenstans och sprang med mina syskon i landskap som var vilda och kulliga, precis så som de beskrivs i Svindlande höjder. Även karaktärernas rebelliskhet gjorde stort intryck på mig som 15-åring. Jag tycker väldigt mycket om känslan i Jane Eyre också, den och Svindlande höjder befinner sig i samma gotiska värld. När jag blev äldre hittade jag Emilys poesi och kände att jag genom den kan förstå vem hon är, bakom orden. Sättet på vilket hon gömde sig från världen är också fängslande. Det är något med henne, något ensamt som gör att jag vill lära känna henne, ta reda på mer och mer.

Filmen börjar med att Charlotte i frustration frågar Emily “How did you write this book?” Hur landade du i den ingången?
– Jag insåg att frågan “Hur skrev du den här boken?” också innefattar frågan: “Vem är du?”. Det är som att Charlotte samtidigt säger ”Du är ett mysterium för mig”. Jag ville ställa en fråga som kunde få tag i publiken och som jag själv ville få svar på. Hur kunde den här lilla, introverta kvinnan skriva den där enorma, otroliga boken? Kopplat till det är också att Charlotte – som i hela sitt liv arbetar för att vara en duktig flicka, men som under det också är en person som vill skriva – är full av ilska och avundsjuka över att hennes syster är så nära sin autencitet och sitt verkliga inre. Vad Charlotte egentligen frågar är: ”Hur gjorde du, för jag vill också göra det”.

Har du alltid vetat att Emily Brontë skulle bli underlag för din första film?
– Nej, jag ville bara vara skådis. Jag ville vara en del av filmvärlden, men inte som regissör. Det är först de senaste tio åren som jag har insett att jag vill berätta mina egna berättelser i stället för att hjälpa andra berätta deras. Det blev en naturlig sak att berätta om något som jag själv kämpade med som ung kvinna: jag kände mig annorlunda och upplevde att folk inte värderade min röst. Men frågan är hur jag själv värderade den. Emily Brontë blev en bra väg för mig att undersöka det genom.

Hur är det att ha tagit klivet in bakom kameran?
– Det är annorlunda men väldigt njutbart. Jag visste inte att jag skulle tycka det var så roligt, men det hände också i exakt rätt period i livet. Filmen blir mitt sätt att säga: det här är jag nu, det här är jag som konstnär, det här är vad jag tycker är intressant att utforska. Det gör man till viss del även som skådespelare men det här känns mycket mer holistiskt. Att få sitta med kompositören och sätta musiken i slutet, att arbeta med redaktören för att återberätta historien … jag älskade allt. Jag är också introvert av naturen så att vara mer i bakgrunden, lite gömd, som Emily, är härligare än jag trodde.  

Är det den här typen av filmer och frågor som du kommer att fortsätta att utveckla även framåt?
– Jag har redan skrivit min nästa film, den utspelar sig i slutet av 1990-, början av 2020-talet men är en fortsättning på det samtal med publiken som jag har påbörjat genom Emily. Samtidigt försöker jag leta mig fram till vem jag är i detta nya.

Du har redan vunnit priser för din regi, ”Emily” har vunnit priser och Emma Mackey har vunnit pris, filmen är kritikerrosad och nominerad i flera kategorier på bland annat British Independent Film Awards. Hade du det här på känn?
– När vi visade den för allra första gången, för skådespelarna och några nära vänner, var reaktionen från publiken så känslosam att jag förstod att det fanns någonting här. Ett tag därefter hade vi en visning i Toronto med över tusen människor i publiken, inklusive många kritiker, och där blev det många skratt under visningen. Då någonstans kände jag att det här nog kommer att gå bra.

Karolina Modig


”Filmen blir mitt sätt att säga: det här är jag nu, det här är jag som konstnär, det här är vad jag tycker är intressant att utforska. Det gör man till viss del även som skådespelare, men det här känns mycket mer holistiskt.”

Frances O’Connor



1. Stillbild från Emily. Foto: Scanbox
2. Frances O’Connor och Emma Mackey under inspelningen av Emily. Courtesy: Stockholms Filmfestival
3–8. Stillbilder från Emily. Foto: Scanbox

Visa alla artiklar inom The Art of