– Målningarna har drag av klassiska spökhistorier med sina genomskinliga, fantomlika figurer och avhuggna huvuden. Men de innehåller även mörka nedgångar, portaler, ödsliga rum och fasader i tegel och sten. Många av akvarellerna är som figurer på en scen och har något Meissenporslins-artat över sig eftersom de är både vackra och dekorativa, i en bra bemärkelse.

I sviten återkommer flera typiska teman från Söderbergs kalejdoskopiska bildvärld, där klassiska myter som Fågel Fenix blandas med japanska träsnitt, riddarmotiv och jungianska arketyper. Vissa av verken påminner nästan om tarotkort i sin detaljrikedom, och jag kan inte låta bli att undra om de återkommande symbolerna – stjärnor, portaler, fullmånar, svärd och rosor – är en visuell rebus för de invigda; en känsla som ytterligare förstärks med tvetydiga, Twin Peaks-doftande titlar som Ugglorna är inte vad de förefaller att vara.

I drygt tio år har Fredrik Söderberg arbetat nästan uteslutande med akvarell och i hans ateljé står påse efter påse med färgstoff från legendariska L Cornelissen & Son i London.

– Många färger, som Azurit och svart Turmalin med ädelsten, kan man bara köpa pigmentet av. De bästa köper man i England eller Tyskland. För att tillverka färgen river man först pigmenten med en sorts mortel på en blästrad glasskiva, sedan blandar man färgstoffet med Gummi arabicum, destillerat vatten och glycerin till en smet som får torka i sina respektive koppar. Jag tillverkar till exempel Genuine Ivory Black – vanlig Ivory Black kan du köpa, men Genuine innebär att den är gjord av riktigt elfenben. Den har en blåare ton än den vanliga. Mina målningar är dyra på riktigt eftersom jag använder mig av bladguld, äkta ultramarin osv.

Medan han berättar demonstrerar han hur man river färgen med ett färgstoff i en intagande djup turkos nyans. Söderbergs minutiösa hantverk, briljant i varje penseldrag och materialval, är en långsam process som han skämtsamt liknar med att han skulpterar fram sina målningar, eller som en form av alkemi. När det kommer till teknik berättar han att han ständigt återkommer till de engelska akvarellisterna, framför allt J.MW. Turner och William Blake.

– Akvarell ansågs väldigt länge som ett skissmedium, det var ingen egen teknik. Men med Turner och andra akvarellister i den engelska skolan blev det annorlunda, då blev det ett eget uttryck. När det kommer till teknik har jag tittat otroligt mycket på Turner och Blake, men egentligen alla de engelska akvarellmålarna. Den typen av landskapsmåleri har varit jätteviktig. Jag upplever att i Frankrike och Italien användes det väldigt mycket mer som ett komplement, medan engelsmännen började göra konst av det.

Han fortsätter:

– När det kommer till akvarellens status historiskt, tror jag att den länge ansågs vara lite “frökenaktig”, eller som en form av hobbyverksamhet, eftersom många kvinnor målade blomstilleben i akvarell. Akvarellerna var även väldigt småskaliga i sitt format,till skillnad från monumentala bataljmålningar i olja, eller fresker som var 18 meter höga. Nu är det ju inte så längre och hur många som helst jobbar med akvarell, bland dem uppburna konstnärer som Gunnel Wåhlstrand och Maria Nordin.

Malin Ebbing