Med uppvridna skalor och en estetik som gränsar till det groteska behandlar Gina Beavers ämnen som skönhet och exponering i relation den digitala världens osäkerhet, oro, dubbelmoral och skamlöshet.

Konstnären Gina Beavers hämtar inspiration från den verklighet hon ser runt sig – en verklighet som under drygt tio år i allt högre grad har flyttat in i hennes smartphone. Med uppvridna skalor och smått grotesk estetik bearbetar hon sådant som uppkommer i och genereras av vår digitala värld, som osäkerhet, oro, dubbelmoral och skamlöshet. 

Titeln till utställningen på Carl Kostyál i Stockholm är dock inte hämtad från internet, utan från MoMA i New York, där det går att köpa en sport-bh med texten ”MoMA” skrivet i collegetröje-typsnitt över bröstet.  

– Jag var bara tvungen att köpa den – det är en sådan otroligt löjlig men samtidigt oundviklig produkt. Jag började fundera på vilka extra lager som skulle adderas när jag som konstnär bar den, drog på mig den tillsammans med mina charmhalsband med en hjärna, ett hjärta och en palett runt halsen, och fotade mig själv. Att ta en selfie innebär också en direkt förflyttning till den där sfären av uppmärksamhet, fåfänga och osäkerhet som sociala medier mer eller mindre består av – inte minst för mig som konstnär och kvinnlig målare.

I utställningen syns även hennes version av “fan art”, där hon har målat in några av MoMAs mest kända målningar i sina egna. Här finns också flera verk med uppförstorade läppar som har målats antingen med traditionella läppstiftsfärger eller med andra typer av målade motiv.

– De speglar dubbelheten i den förväntan som kvinnor har på sig att dels upprätthålla och bry sig om sitt yttre, dels vara en kreativ och solid individ inuti – den mentala ansträngningen det kräver att hålla koll på sitt yttre, tiden det tar, hur extremt dyrt det är; och hur svårt det är att balansera de två förväntansbilderna. Jag var på en fest för en tid sedan och sa till en vän att hon var fin i håret. Då bröt en annan vän bröt in och protesterade utifrån en idé om att som feminister ska vi inte kommentera varandras utseenden. Min mamma sa alltid att man måste fixa läppstiftet efter man har ätit, och jag vill så gärna avskärma mig från allt sådant. Samtidigt vet jag på något plan att jag inte kan fly från det helt. Allt vi har vuxit upp med, alla budskap som hela tiden forsar över oss – det blir viktigt att inte dessutom behöva gå runt och må dåligt över att det finns inom en. Men det är komplicerat.