Habibi: The Revolutions of Love
2024.02.23–2025.02.23
Medelhavsmuseet

Stockholm: I utställningen Habibi – The Revolutions of Love utmanar samtida konstnärer från arabvärlden, Iran och Afghanistan konservativa könsnormer i högoktaniga performances, finstämda videoverk och berättelser som angår oss alla.

Det var en gång ett folk. Folket kallade sig Tchech, och levde vid Medelhavets stränder för tusentals år sedan. Folket färdades från strand till strand, och när en av två älskande inte återvänt från resan placerades flaskor med teckningar, berättelser och drömmar i högar invid hens avbild. På så sätt hölls hens minne levande. Låter det som en saga? Det är det också. Tchech-folket och deras minnesritual är en uppfinning av den tunisiska konstnären Aïcha Snoussi. Och ordet ”tchech” är på tunisisk arabiska en identitetsmarkör som homo-, bi- eller transsexuella använder sinsemellan. Aïcha Snoussis verk – en enorm pyramid av flaskpost – ingår i utställningen Habibi – The revolutions of love som visas på Medelhavsmuseet fram till början av nästa år.

Utställningen är en nedbantad version av den succéutställning som visades vid Institut du monde arabe i Paris 2022–2023. Den är sprungen ur den ökade synlighet som homo- och transsexuella fick som en följd av den arabiska våren 2011. ”Ökad synlighet” är nyckelord, för könsöverskridande kärlek och dito identitetsskapande har existerat i denna del av världen sedan urminnes tider, vilket finns rikt dokumenterat i det unika bildarkivet hos Arab Image Foundation i Beirut (som även den svenske konstnären Afrang Nordlöf Malekian använt sig av).

Den porösa gräns som en gång fanns mellan könsidentitet och skönhetsideal i den arabisk-persiska världen är i dag ett minne blott. Religiös och politisk inskränkthet har gjort att det numera är livsfarligt att leva som öppet homo- eller transsexuell i länder som Saudiarabien, Iran och Afghanistan. Även i så kallade moderata länder som Libanon och Tunisien bör man tänka sig för vad man gör om man inte tillhör den heterosexuella majoriteten. Därför är det kanske inte så underligt att hälften av de deltagande konstnärerna i utställningen lever och arbetar utanför sina hemländer.

Hur man har valt att närma sig ämnet varierar. Alireza Shojaian gör ömsinta, lätt homoerotiska porträtt av lättklädda män i David Hockneys anda, medan queerveteranen Chaza Charafeddine går all in och låter ett gäng libanesiska dragqueens posera med en inramning hämtad från persisk miniatyrkonst. Eller så gör man som The Darwish, ” the only queer Syrian belly dancer in Berlin”: utför en högoktanig performance till arabisk mainstreampop, iförd paljetter och tyll.

Men allra mest effektivt blir det konstnärliga uttrycket när det klämmer sig in i den tunna spalten mellan synlighet och osynlighet. Omar Mismars verk ”The Hands Routine” är en strikt grafisk presentation av när konstnären och hans älskare kan hålla varandras händer under en bilresa genom Beirut, och när detta är omöjligt på grund av de omgivandes blickar. Konstnärsparet Jeanne et Moreau bearbetar i en finstämd videoinstallation minnet av de lägenheter paret tvingats flytta mellan när deras hem förstördes i den stora explosionen i Beiruts hamn 2020. I verk som dessa vidgar sig minoritetens makt över sin berättelse till att bli en berättelse om oss alla.

Anders Olofsson