Håkan Rehnbergs konstnärskap har, formellt sett, inte rört sig många centimetrar under de senaste 20 åren. Det är som med den klassiska bluesen: det räcker i grunden med tre ackord för att livet och världen ska få sin förklaring – och ändå blir något okänt alltid kvar. Av de tidigare stramt och poetiskt utförda målningarna med utspacklad färg på akrylglas finns inget kvar. Inte heller av de minimalistiska skulpturerna utförda av sammanfogade metallplåtar. Nu är det ett betydligt mer energiskt måleri som träder fram, men ett måleri som tycks eftersträva sin egen utplåning. Den oftast monokroma färgen läggs på och smetas ut i tjocka skikt, men skrapas i nästa moment ned till en allt mattare och tunnare yta. Måleriets kraftfulla utandning lämnar plats för en lätt inandning, följd av ännu en utandning vars närvaro endast kan förnimmas som imma på ett fönsterglas.

Denna gång har dock målningarna fått sällskap av skulpturer som tar en annan väg än den som Håkan Rehnbergs tredimensionella verk tidigare tagit. Att få en flashback av den tidiga 1980-talets avantgardism är inte långsökt: Rehnbergs nya skulpturer bjuder in till en blinddate mellan arte povera och postmodernismen. Som hos den jämnåriga kollegan Eva Löfdahl iakttar vi hur disparata föremål och material gradvis blir mer och mer intima med varandra, utan att vi fattar varför. Ekträ möter diabas, galvaniserat stål möter kalksten, aluminium möter rostfritt stål. Verkens komponenter ömsom balanserar varandra, ömsom kämpar med att slita sig loss. Det vardagliga, eller – om man så vill – filosofiskt übersmarta, framstår plötsligt som något ytterst obegripligt. Ekvationen slår knut på sig själv, språket slirar i väg mot avgrunden där den stora och hungriga tystnaden väntar på sitt offer.

Men Håkan Rehnberg har inte bråttom att nå dithän. Materialiteten i hans verk gör språket till något överflödigt, en mojäng som hamnar underst i verktygslådan bland de andra udda skruvarna och muttrarna. Ett vägskäl, javisst, men ett vägskäl implicerar också en väg vidare. Eller, för att återigen tala med Abba: Standing calmly at the crossroads, no desire to run. There's no hurry any more when all is said and done.*

*When All is Said And Done, Abba, 1981

Anders Olofsson