Årets biennal visar ett trettiotal konstnärer och många av verken för en dialog med Skanslandets miljö och ekosystem. Litauiska Emilija Škarnulytės videverk Hypoxia är inspirerat av Östersjön och tar sig an frågor som utrotning, djuphavsgruvor och kartläggning av havet ur en framtida arkeologs tänkta perspektiv. Adrián Villar Rojas visar skulpturverk från serien The End of Imagination (2023), fästa vid träd, stenar och byggnader runt om på ön. Verken är inspirerade av den argentinska hornero-fågeln som anpassar sina bon till människobyggda omgivningar. Konstnären Lotta Petronella har tillsammans med köksmästaren Sami Tallberg och musikern Lau Nau skapat ett verk som omfattar helande, sång och näringsintag, där poesi, broderi och fjärilar står i centrum. Keikens vackra Angel Arcade står i form av ett litet andehus vid vattnet och fungerar med sin glimrande interiör som en portal mot en fiktiv värld, mellan Skanslandet och en metaverse.

Bakom andra personliga favoriter finns iransk-finska konstnären och forskaren Sepideh Rahaas videoinstallation Songs to Earth, Songs to Seeds (Sånger till jorden, Sånger till riskornen); spanska forskaren och konstnären Asunción Molinos Gordos ¡Cuánto río allá arriba!, där vackra vattenurnor stolt understryker vattnet betydelse för social frid, och samiska Matti Aikios videoverk Oikos, som bygger på Aikios samiska bakgrund och tar upp konflikter kring användning av naturresurser, naturvård och människans relationer med andra levande varelser.

Videoverken är många och gör sig onekligen bra i de mörka stenvalven. Både de och andra verk kan kräva lite tid och reflektion och man kan tjäna på att kliva iland på ön med viss känslighet i kroppen. Ha sinnet öppet för små, mer subtila signaler – för poesi och broderi, för inläsning, lyssning och eftertanke. Då rimmar också upplevelsen särskilt fint med biennalens titel, som är tagen från antropologen Anna Lowenhaupt Tsings tankar om att uppmärksamma själva ”konsten att lägga märke till små eller helt osynliga detaljer”.

Ett antal av biennalens verk är placerade runt om i stan, flera på Helsingfors stads konstmuseum HAM. Här är verken större, de breder ut sig och tar plats i museisalarna. Jag fastnar länge framför konstnären, odlaren, yogaläraren och doulan Tabita Rezaires Deep Down Tidal. Det kretsar kring data som finns lagrad i havet och sätter de teknologiska informationssystem som vi placerat under ytan i relation till kolonialismens bestialiska kryssande över världshaven. ”Cyberspace is not in the sky, it lies on the water, in submarine fiber cables”, uttrycks det bland annat i filmen – men också ”praise and gratitude to the water.” Här blir omfattande, inte alltid uppenbara effekter av digital utveckling och politisk apati tydlig, och historien blir återigen besvärande närvarande i nutiden. Precis som på ön väcks funderingar kring hur vi ska kunna lära oss undvika att återupprepa historiens misstag.

Vattnet är för övrigt en stark gemensam nämnare, både för besökarens upplevelse och för många av verken, som visar ömsom på människans förgörelse och ömsom på möjlig återuppbyggnad. Ett angeläget uppmärksammande på de nya riktningar som skulle kunna uppstå, både i det stora och det lilla.

Karolina Modig