Industrikorten har funnits med Theresa Traore Dahlberg i flera år nu. Som mycket annat i hennes konstnärskap illustrerar de arbetets förändring i vår globala värld. Korten är kasserade mönsterkort i koppar som har använts för att få elektronik i mobiler, röntgenapparater och andra avancerade instrument att fungera. I en pågående utställning på konstmuseet CAAM i Las Palmas på Gran Canaria har hon arbetat med samma typ av kort men i plast: 20 år gamla kort från produktioner som inte längre pågår.

– De kommer från Gran Canaria och är ungefär lika gamla som de kopparkort som jag har arbetat med i Sverige. Plastkorten visar gps-system och en stor del av öns infrastruktur, och har därmed en väldigt stark koppling till ön. Tanken med utställningen är att inget skulle fraktas dit, och att allt ska vara kvar på ön även efteråt.

Bomull är ett annat återkommande material i Traore Dahlbergs konstnärskap, och är en reflektion kring kollektivt utanförskap. Till Idrix har hon fusionerat både bomullstrådar och koppar med glas, där bomullens svärta blir en referens till ett kollektiv av kvinnor i Burkina-Faso som använder textilierna för att bli självständiga och självförsörjande, men som också har anklagats för häxkonster.

– Jag reflekterar mycket kring varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Kopparen blir i glaset som ett slags synlig, frusen tid. Det är spännande att också hitta fram rent kemiskt i hur olika material reagerar; att bomullen kan gå från det vita till något organiskt och svart – likt processen i biokol. Det handlar också om hur ett material går från att vara en sak till att bli något helt annat, och att jag inte har kontroll över det. Däremot kan jag testa mig fram.

Nytt för den här utställningen är fotografi, i form av ett foto som visar däckspår i röd jord. Theresa Traore Dahlbergs mamma är agronom, och hon har själv alltid varit intresserad av den hierarki som finns inom jord, sediment, fröer och växtlighet. 

– Det finns så många olika delar i exempelvis växtförädling som är kopplat till framtiden, historien, makt och resursfördelning – det finns så många skikt. Jag började också fundera på hur vi brukar jorden och vilka möjligheter som finns.

Fotot binder på flera sätt ihop utställningens olika delar, precis som jorden i många kulturer är något som kopplar samman, eller fungerar som en länk, mellan liv och död.

– Det här var också platsen där jag spelade in den sista scenen i min film Ouaga Girls – enligt mig den vackraste scenen – som jag ändå till slut klippte bort på grund av andras åsikter. Varje gång jag ser filmen tänker jag på det, att den inte var med. Men nu finns den med här. Spåren i verket ser ut att varken ha någon början eller ett slut. De leder överallt och ingenstans. De pågår, som ett minne av en rörelse.

Karolina Modig