Hon var en person som hade fått lära sig att aldrig drömma om något hon inte visste om hon kunde få och hon önskade sig normalt sett aldrig någonting utöver det hon hade. Men under de dagar som gått sedan hon fått veta att han skulle komma hit hade det förändrats. Hon hade sett hans namn på ämnesraden i mailet och ordet ateljébesök som bara en samling obegripliga tecken ställda intill varandra. Och fast hon inte velat det hade hon börjat fantisera om saker. Det var ingenting särskilt egentligen utan sådant som var helt vanligt för de flesta:
En resa

ett gymkort

en bättre lägenhet
och nu lät hon sig återigen försvinna bort i tankarna på det, kanske som ett sätt att distrahera sig medan hon väntade på att få veta vad han tyckte och vad som nu skulle hända. Han hade gått fram till den första målningen i serien först och därefter tittat på dem allihop i tur och ordning, och nu hade han under en lång stund stått tyst med outgrundlig min framför den sista. Den var inte färdig men hon hade tyckt att den ändå gick att visa, och hon undrade om det kanske varit ett misstag. Det hade inte gått mer än högst en och en halv minut, men det kändes som outhärdligt länge. Det kändes som tortyr, tänkte hon. En sorts tortyr i alla fall.
Men just då sade han något.
Han sade: ”Lite awkward är det ju.”