Subway Doves
Jim Thorell
Loyal Gallery
2023.05.10–2023.05.28

Stockholm: Jim Thorell är aktuell med utställningen Subway Doves på Loyal Gallery, och står även bakom Art Notes spellista för maj. Ida Therén har pratat med honom om att sätta konsten högst, om självsabotage och att skapa sin egen trygghet.

Jim Thorell ser sig som pappa, make och konstnär. Men konstnär hamnar nog högre upp än de andra, högre än han riktigt vill erkänna för sig själv. 

– Om jag inte hade haft ateljén hade jag nog inte klarat av de andra två lika bra.

Vi är på väg till Thorells ateljé på Östermalm (tidigare Issues Gallery på Skeppargatan), som han delar med en grupp andra konstnärer. Det är vår och han leder sin cykel. Han konstaterar att det samtidigt finns det något underbart i underkastelsen, att ha de tre punkterna att navigera kring. 

– Det här är mitt syfte, det här är det jag gör. Allt annat i världen är komplicerat. Ibland vill jag träffa folk också, jag tycker det är roligt att spegla sig lite i omvärlden. Jag glömmer ofta bort vem jag är på jorden. När man bara står i ateljén blir man liksom luddig i konturerna. Men har man en bra dag i ateljén, eller träffar människor, då stöter man emot något och får en form.

Vi stannar till och han studerar förundrat färgen på en röd Audi Quattro. Jag tycker det ser ut som något slags allmogeröd, men han rättar mig. Karmosin, säger han. 

Framme i ateljén är väggarna fulla av Thorells enorma tavlor, som snart ska visas i en separatutställning på Loyal Gallery i samband med Market Art Fair. På golvet ligger gamla mattallrikar, snus, halvfulla färgburkar, papper fläckat av färg. Tavlorna på väggen har ett sug, en kryptisk känsla som får mig att tänka på automatisk skrift, på internet, algoritmer och ett slags rörelse av universum, av resor. De handlar mycket om det kreativa tillblivandet, berättar han. Hur idéer går från lösa tankar till att kristallera sig, gå genom metamorfoser och bli till verkliga tankar, projekt, tavlor. Utställningar.

När han målar rör han sig ofta mellan enskilda punkter i tavlan och kan ha svårt att se hela bilden. Men i dag ska allt vara färdigt och snart kommer en fotograf och ska fota verken, så att han och galleriet lättare ska kunna planera hur de ska hängas. Nu kan han se dem utifrån på riktigt. 

– Det känns fantastiskt faktiskt.

Jag pekar på den största tavlan som hänger framför oss. Är inte den röströda färgen som dominerar bilden lite lik färgen på Audin? Nja, den här är varmare, säger han och skrattar förläget åt hur han åter rättar mig.

– Det här är terracotta, röd ockra. Färgerna från renässansen: Rembrandt …

Jag inser att han pratar ett språk jag inte helt förstår, eller i alla fall inte behärskar; där färger har fler namn än vad jag kan ge dem. Det är vackert på något sätt, att han kan sätta direkta ord på sådant som jag måste gå omvägar för att beskriva.

Jim Thorell fick sin konstnärliga utbildning på en rad platser, bland annat på Valand i Göteborg, något som en tatuering på högra armen skvallrar om. En av hans nyliga stora, formerande konstupplevelser var en utställning med den tyska skulptören Isa Genzkens tidiga skulpturer på K21 Dusseldorf – ett betonghav med skulpturer som låg som asymmetriska flaggstänger eller racerbåtar över rummet, och som förde in honom i en annan värld. En annan konstnär som inspirerat honom är Öyvind Fahlström och hans abstrakta verk, som får hans tankar att gå nya vägar, eller irrvägar. Det han drömmer om med konsten är precis det: att sätta betraktaren i ett tillstånd där de tänker och ser världen lite annorlunda. 

– Min avsikt är att skapa verk som inte så lätt överförs till sociala medier. Det är nästan en form av självsabotage. Men det som funkar på telefonen kanske inte funkar i verkligheten. Om jag ska ägna så här mycket tid åt att skapa bild måste jag ha den konversationen med mig själv. Är det hållbart att försöka jaga den där uppmärksamheten, som är så flyktig?

Jim Thorell är född 1981 och har en bakgrund inom graffitin. Det tog lång tid innan han trodde att han skulle bli tagen på allvar av konstvärlden. Graffitin syns fortfarande i verken, även om de också innehåller mycket annat och rör sig långt bort från klassiska “tags”. Han konstaterar att det är en kamp att bli accepterad för den man är. 

– Först måste man se sig själv, sedan bygga in sig själv i den miljön man skapar så att man inte skapar en miljö som förnekar ens behov. Om man inte upplever att världen är en trygg plats måste man själv skapa den platsen, under de förutsättningar som man styr över. 

Han berättar att han, från första gången han kom i kontakt med konstvärlden, har försökt hitta ett sätt att bygga en hållbar livssituation, med människor han kan lita på och som respekterar honom. Med plats för “vänner som inte är köp- och säljbara.” 

– I slutändan måste det hålla hela livet. Jag kommer ju aldrig gå i pension liksom, säger han och skrattar. Jag kan till exempel inte jobba med giftiga material. Men det handlar också om det sociala, att jag vill inte dö för att någon hetsar.

Han tar en snus från jackan som hänger på kroken, reser sig för att börja måla vit färg på väggen inför att fotografen ska komma, för att slippa ta bort färgfläckarna från väggen i Photoshop.

Han pratar om slumpmässigheten i vilka konstnärer det är som lyfts fram, och hur andra kvicknar till när någon väl får sitt ”break” för att inte verka som att de missat något viktigt. Men hur lätt det blir att alla då springer på samma boll. Han känner många duktiga konstnärer som gång på gång har sökt stipendium men aldrig får chansen.

– Men man måste hela tiden försöka vara den sista som ger upp. Vi försöker påminna varandra om det, vi som sysslar med konst. Ingen i gruppen får ge upp. Man kan inte se varandra som konkurrenter utan måste samarbeta. För om en ger upp blir det som när en mark blir försurnad – då tappar alla näringen. Man måste tänka: “alla kommer att ge upp, men inte du.”

Han säger samma sak när jag frågar om han funderat på att lämna Stockholm och bo i en mindre stad. Ibland, säger han, men han är född i Stockholm och har sitt liv där. Men problemen är inte utanpå, konstaterar han. Det är inuti huset – ien själv. Det hjälper inte att fly från det.

– Man måste odla en okuvlighet som är svår att finna. Men den blir starkare ju mer man praktiserar det.

Ida Therén

Ida Therén är författare till den kritikerrosade romanen Att omfamna ett vattenfall (Natur & Kultur, 2020) och kulturkritiker. Tillsammans med musikern Pontus de Wolfe driver hon podcasten Kulturbarnen om aktuella frågor kring kultur och nöje, och om livet som kulturarbetare.