KH: Hur känner du när du står framför ett verk av Joan Michell?

EM: Jag känner en massa saker. Jag tror att det är det jag uppskattar med dem – varje gång jag betraktar dem ter de sig annorlunda mot gången innan. Jag dras till de blå vilket gör att jag lutar åt de tidiga. De ljusare har jag lite svårare för. Men när jag står framför någon av dem tänker jag ändå: ”Oh, ooh” du vet, och så blir det något annat. De är väldigt föränderliga samtidigt som de är stadiga, starka. Jag tror att det är en del av fascinationen.

Jag kom på mig själv med att titta väldigt mycket på en målning som heter Swamp från 1956 ... Där har verkligen Joan Mitchell-vädret dragit in med full kraft. Paletten är sval. Den är annorlunda, tråkig på ett sätt. Man kan verkligen se penseldragen och till och med känna upprymdheten i de orangea stänken som kommer in. Det är nästan som om det är cigarett flicks eller något.

[…]

KH: Du skrev i en dikt att du hade kunnat träffat henne eftersom ni kanske hade gått på samma fester?

EM: Det är så roligt. Jag tar min hund på promenad på eftermiddagen och vi äter en bit pizza på 2nd Ave., ett par dörrar bort från där min vän målaren Robert Harms träffade Joan, och där Joan bodde. Jag tänkte på att jag skulle prata här i dag och skrev till och med en dikt för att jag insåg att vi var i grannskapet.

KH: Jag skulle gärna höra den!

EM: Jag vet inte om den funkar, det heter Diet Coke:

Diet coke says recycle me / I took the dog on the subway today and today I have an alarm on my phone called Joan Mitchell / And later on tonight I said I’d be Joaning / This dog sees everything on second ave / not far, historically, from when Robert Harms met Joan Mitchell in the apartment of Joe Lissore right over there / I think of building collapsing/ I’m having a slice nearby / At the part everyone’s laughing / I say I’m boning Joan tonight, I’m boning up on Joan Mitchell / For the famous woman artist podcast / honey badly wants a bite / the light just changed as bright the kind of Stéphane Grappelli violin playing while bicycles pass / Matthew said I would have sobbed the end was so good / If I had authentic feelings / we laugh / I just spent an hour zooming with my shrink the parade of exes in Province town, the man in the orange cap walking away / I would cry if it wasn’t so damn joyous, he’s lower the awning on the pizza place but these feelings just won’t go away

Karolina Modig