Kara Walker,
Gone: An Historical Romance of a Civil War as It Occurred between the Dusky Thighs of One Young Negress and Her Hear (1994)

Få konstnärer kan som Kara Walker visa på brutaliteten i den kulturella diskriminering som hon själv har upplevt. I sin konst utforskar hon ras, kön, sexualitet, våld och identitet, genom ofta explicit sexuella och våldsamma scenerier. Genombrottsverket Gone är skapat i hennes signaturteknik, silhuettklippning.

Minns du tavlorna med svarta silhuetter mot en gulnad pappersbakgrund? Detaljrika silhuettklippningar i romantiska motiv: en fiolspelande man blickandes upp mot en kvinna på en balkong; en krinolinklädd flicka med solparasoll i handen och en skuttande hund bredvid – idyll och lycka, romans och rikedom. Jag minns dem från mina morföräldrars väggar, och det var de som gjorde att Kara Walkers (f. 1967) verk Gone: An Historical Romance of a Civil War as It Occurred between the Dusky Thighs of One Young Negress and Her Hear (Gone) först vaggade in mig i en falsk trygghetsnostalgi. Stunden varade bara en kort stund, en sekund kanske, innan Walkers motiv med kraft trängde förbi min inre minnesbild.

De svart-beigea silhuettverk som jag minns växte fram i 1800-talets borgerlighet, där silhuettklippning – en teknik som ursprungligen kommer från Kina – blev ett populärt tidsfördriv. Kara Walker tar avstamp i denna välmående 1800-talsborgerlighets favoritsyssla, men utforskar i sitt konstnärskap ras, kön, sexualitet, våld och identitet, genom ofta brutala, sexuella, våldsamma scenerier. Genom att återskapa den våldsamma verkligheten före det amerikanska inbördeskriget belyser hon även samtidens rasism, och låter silhuettklippningen forma ett nytt slags episkt historieberättande.

Verket Gone blev, när det visades på The Drawing Center i New York 1994, hennes genombrottsverk. Romansen som titeln pekar på representerar en kärlekstriangel mellan mannens fru och älskarinna, och titeln refererar i sin tur till två olika skrivna verk som skildrar slaveri och inrotade vanföreställningar: Margaret Mitchells Gone With The Wind, och Thomas Dixon Jr:s The Clansman: A Historical Romance of the Ku Klux Klan.

“Looking like a cross between a children’s book and a sexually explicit cartoon, this is skillful, imaginative work and will doubtless be showing up elsewhere soon.”, skrev New York Times i en recension av utställningen på The Drawing Center i september 1994. Det stämde bra. Kara Walker, som arbetar med silhuettklippning, måleri, film, installation och olika trycktekniker, har efter genombrottet med Gone mottagit en rad utmärkelser. Men hon har också kritiserats för att med sina avbildningar förstärka rasistiska stereotyper. Verk har tagits ner från utställningar eller dolts under perioder. Afroamerikanska konstnären Betye Saar är en av dem som uttryck djup oro över sättet som Walker porträtterar förslavade människor, och manade 1997 till ett upprop bland 200 konstnärer för att diskutera detta. Uppropet mynnade ut i ett symposium på Harvard University 1998: “Change a Joke and Slip the Yoke: A Harvard University Conference on Racist Imagery”, där Walkers konst diskuterades.

Men Walker hyllas alltså också för att genom sin konst visa på historiens – och samtidens – verkliga och oerhörda brutalitet. Hon är representerad i musei- och offentliga samlingar runt om världen, däribland Guggenheim, MoMA och The Met Museum i New York, och Tate Gallery i London. Hon har även varit med på Time Magazines prestigefulla lista över världens 100 mest betydelsefulla människor.

Våren 2014 färdigställdes Walkers första storskaliga offentliga projekt: den monumentala installationen A Subtlety: Or… the Marvelous Sugar Baby an Homage to the unpaid and overworked Artisans who have refined our Sweet tastes from the cane fields to the Kitchens of the New World on the Occasion of the demolition of the Domino Sugar Refining Plant, som rymmer frågor om bland annat makt, ras, kroppar, kvinnor, sexualitet, slaveri, sockerindustri, sockerkonsumtion och rikedom. Den är installerad i Brooklyns legendomspunna Domino Sugar Factory, och platsen adderar med sin historia extra lager till tolkningen av verket, som har formen av en massiv, sockeröverdragen sfinxliknande kvinna.

Karolina Modig