Många lokala konsthallar lever av att ställa ut just lokala konstnärer. Så icke konsthallen i Hishult. Bland utställarna genom åren hitta man ett imponerande tvärsnitt av den svenska konsteliten, från Olle Kåks, Barbro Bäckström och Stina Brockman till Rolf Hanson, Silja Rantanen och Clay Ketter. Någon enstaka internationell storhet som Per Kirkeby har också slunkit med.

De sex utställningar som produceras varje år är resultatet av ett nätverk som Kjell Åke Gustafsson byggt upp långt innan konsthallen kom till, under den tid han drev ett konsttryckeri intill det gamla gästgiveriet som hans släkt ägt i fyra generationer. På 1980-talet fick hans föräldrar stora skälvan när det talades om att skärpa arvskatten. De gjorde slag i saken och överlät raskt gästgiveriet till sonen, dock utan att berätta det för honom. Att plötsligt bli med gästgiveri är i sig en utmaning, men med en stor fördel på köpet: Kjell Åke Gustafsson satt i ett huj ensam vid rodret och kunde bestämma vad han ville göra med verksamheten, som idag utvecklats till ett eget litet kungadöme vigt åt kulturen. Gästgiveriet har numera inte sällskap bara av konsthallen, där finns också en skulpturpark, ett café och en restaurang. 

Driftiga entreprenörer ska ha en nypa tur med sig heter det, och det har Kjell Åke Gustafsson haft. Konsthallen drog i gång i kölvattnet av den stora finanskrisen, när stora delar av konstlivet hamnat i koma. Att en ny, spänstig konsthall på den sydhalländska vischan skulle väcka ett nationellt intresse låg så att säga i korten. I dag, knappt 30 år senare, är konsthallen i Hishult fortfarande ett pågående lustprojekt. Men hur når man så långt? Kjell Åke Gustafssons recept för framgång är halländskt enkel och koncis: ”Gör man bara vad man kan och inte är feg, lat, trött eller försiktig så går det bra.”

Och så flyger humlan vidare mot nya äventyr.

Anders Olofsson