– Grunden till filmen blev känslorna som kom från att gräva upp det bortglömda och förträngda till ett fragmenterat minne av en melodi. Historien centreras kring en gammal man som ska dö. Han vet om det och tvingas därför att möta händelsen som förföljt honom hela livet: bortgången av hans syster, vilket skulle vara hemskt nog i sig själv – men har lämnat ännu djupare sår eftersom Jim känner att det var hans fel. Jag har själv tänkt väldigt mycket på döden och på vad det är man kommer att tänka på och minnas den sista dagen i sitt liv. Detta blev därför som en extremversion av ”livsrevyn” som jag såg när jag först hörde albumet i Jockes studio. 

Den suggestiva, sorgliga känslan. Är det ett generellt tema för dina projekt? 

– Det måste jag nog säga. Om man ska hårdra det, så finns det två (väldigt olika) spår som jag ofta går mot. Antingen dras jag mot visuellt starka porträtt av känsloladdade ämnen, som jobbar mycket mer med komposition, stämning och de otalade sanningarna som gömmer sig mellan raderna. Eller så går jag mot något mycket mer gritty och mörkt som skaver och chockerar. Jag gjorde till exempel en modefilm för Jade Cropper i början av året som ämnade vända upp och ned på hur mode vanligtvis porträtteras. Jag var less på att se smala modeller som poserar stelt och tittar ut intet. Jag frågade mig vad det mest oväntade skulle vara att se, och eftersom Cropper gör otrolig couture med en ”ripped and torn”-estetik fick jag idén att göra fashion-week filmen till en ”Female fight-club”. Det är två väldigt olika banor, men jag tror att det som håller dem samman är hur jag uttrycker mig genom bild. Allt är väldigt visuellt drivet.

Har du alltid haft ett tydligt visuellt språk inom dig?

– Min mamma skulle skratta väldigt högt om hon hörde den frågan. För ja, det har verkligen alltid varit så. Även när jag var fem, sex år var det så. ”Kojan ska vara så här. Och så vill jag ha den här färgpaletten …” Jag kunde jobba på pepparkakshus i flera dagar och gå till stadsbiblioteket för att hämta ut ritningar så att jag kunde  att göra skalenliga byggnader. Jag har alltid varit väldigt intresserad av bild, form och musik. Men jag har framförallt alltid varit väldigt bestämd med vad jag vill ha och skapa.

Vad inspireras du av?

– Jag har alltid fascinerats av filmer som utforskar teman som inte kan uttryckas med ord. Som In the mood for love av Wong-Kar-Wai, där spänningen och mystiken ligger i avsaknaden av någon eller något. Hur han lyckas redovisa känslan av det som flyger i luften efter att någon har lämnat ett rum. Det är visuell poesi där allt inte behöver förklaras eller fullbordas. 

Varför blev du regissör?

– Jag har alltid utforskat olika konstformer, som att skriva, fotografera eller skådespela. Men film har alltid varit det största intresset. Det var dock inte förrän jag gick skådespelarlinjen som det slog mig att regissören var rollen jag alltid drömt om – det som skulle tillåta mig att koppla samman alla mina intressen i stället för att välja. Efter gymnasiet köpte jag en basic kamerautrustning och åkte till Japan för att lista ut vad min språk genom linsen var. Jag cyklade från stad till stad med typ två ombyten och bara filmade. Sedan klippte jag ihop det på skitiga hostels på kvällen och lade upp det online. Eftersom jag inte kunde japanska fick jag till och med använda kameran för att kommunicera ibland.

Du jobbar just nu på en långfilm, berätta mer! 

– Filmen handlar om utmattning och om hur det skalar bort allt som gör en till vem man är. Det är ett tillstånd där man famlar i mörkret och tappar kontrollen över både kropp och sinne. Jag har gått igenom det själv och nått punkten där jag inte kunde läsa en bok för att bokstäverna bara smälte ihop och jag inte kom ihåg mitt lösenord till mobilen. Kroppen kändes som att den var 100 år gammal. Och alla de depressiva känslorna som kommer med det. Lite som med Ingenmansland är det återigen ett försök att gestalta ett tema som många går igenom men har svårt att beskriva.

Här kan filmen ses i sin helhet.

Jonna Dagliden Hunt