– Alla tuggummiskulpturer är i blåst glas. Jag och Fredrik utvecklade en teknik tillsammans – jag ville att det skulle se ut som att någon hade tuggat på dem. I vanliga fall blåser man in färgen i ett genomskinligt glas, men det ville inte jag. Så de flesta är blåsta enbart med själva färgstavarna. Sedan lade vi ner dem på en varm platta och där fick jag snabbt hålla på med gaffel och sked, så att det såg ut som att någon hade tuggat på den biten.

Det är uppenbart att det här är en konstnär som gillar att uttrycka sig genom en rad olika medium, däribland film, skulptur och teckning. Det senaste i raden är måleri, och utspritt på ateljégolvet ligger delar av den svit som vid besöket snart ska visas på Galleri Arnstedt i Skåne.

– Ofta finns det en väldigt konkret tanke bakom mina abstrakta arbeten. Det ser man kanske inte som betraktare det första man gör. Man associerar fritt, och det är fint att man som åskådare läser in något annat än det jag föreställer mig. Men min bakgrund är inom dans, film och det narrativa, jag har bland annat arbetat i fem år med Roy Andersson. Sedan jag gick ut Mejan har jag alltid velat förena mitt berättande med att arbeta fysiskt på något sätt. Måleriet ger en möjlighet till det.

Vi betraktar en av hennes målningar: Panelhönan och Tupp, där en flicka i grön klänning och med en enda grön sko sitter i en soffa med sin hund liggandes framför sig.

– Jag är ganska bra på att se det komiska i tragedin och vice versa, men den förmågan går lätt förlorad i det allt för abstrakta. Måleriet har gett mig en möjlighet att utforska det. Jag återkommer ofta till en teknik där jag målar över, men nu har det också kommit in motiv från saker i min vardag.

Leontines ateljé ligger i direkt anslutning till hemmet som hon delar med sin man, filmfotografen Jonas Alarik. Hon har precis fyllt 50 år och undertonen av en surrealistisk lekfullhet förstärks ytterligare av all konfetti som ligger kvar sedan hennes födelsedagsfest några dagar tidigare. Från taket hänger en enorm skulptur i armeringsjärn som får mig att tänka på hennes examensutställning på Kungl. Konsthögskolan (Mejan), där samma material illustrerade hennes överstrukna dagboksanteckningar. På något sätt känns det som att cirkeln är sluten, när samma idé av överstrykningar har kommit tillbaka men nu i form av olika lager av oljefärg på duk.

Några dagar senare springer jag av en ren händelse på Fredrik Nielsen på Nationalmuseum. Vi börjar prata om glasverken som han och Key Arvidsson tagit fram tillsammans.

– Leontine stod med en gaffel och geggade för att få till den där känslan av tuggat tuggummi, som en Hubba Bubba bubbla som man dragit ut ur munnen. Hon har alltid varit så himla fysisk. Redan när vi gick på Mejan tillsammans arbetade hon ju med enormt stora böjda armeringsjärn till de verk som skulle illustrera hennes överstrukna dagboksanteckningar. De var super-ruffa och helt unikt inbundna med ett bh-band, det var ett så fint grepp. Hon har alltid hanterat det monumentala och det lilla på ett så fint sätt tycker jag.

Han säger att han egentligen aldrig gör glas till någon annan, men att det är så otroligt att se vad konstnärer som Leontine Key Arvidsson gör med glaset.

– Hon har en sådan stark känsla för materialitet och kunskap om alla material. En liten tuggummibubbla som inte blir banal – det är fascinerande att se.

Malin Ebbing