Med sina grynigt vackra, personligt nära och intimt utmanande bilder har Lina Scheynius hittat en stor publik, men har också känt skapandet få sig en törn av de stora plattformarnas snåriga riktlinjer. Vi har pratat med henne om sökande, skönhet, blixtar, sociala medier och sårbarhet.

Vad är fotografi för dig?
– Fotografi är ett sätt att leva på. Ett sätt att få till intressanta möten med människor och komma nära, och ett sätt att bevara. Ett sätt att dela skönhet, mina tankar och mitt sökande med andra. 

Minns du första gången du insåg att fotografi betydde något särskilt för dig?
– Det skedde så fort jag höll i en kamera. Först var det pappas kamera som var tung och krånglig att ställa in, det blev mest bilder på huvuden nere i kanten med mycket luft över. Men så fick jag till slut en egen när jag fyllde tio. Jag har alltid älskat att rama in världen. Att spara minnen. Att ge direktiv.

Vilket var ditt första fotoprojekt?
– Första gången jag gjorde något som kom helt från mig och min lust att skapa var när jag var 19 år. Jag jobbade som modell och hade kommit i kontakt med Nan Goldins och Corinne Days bilder, blev helt tagen och bestämde mig för att fota mina egna vänner på samma sätt. Jag umgicks med en underbar grupp av människor som brukade träffas i en lägenhet i Göteborg – killar som använde smink och klänningar, musiker och en vän som precis upptäckt att han var gay. Lägenheten var ostädad, det var en del fest och sex. Jag hade inte riktigt upptäckt mitt bildspråk ännu och fotade allt med blixt, så det är ingen serie som jag har visat särskilt mycket. Men den är fortfarande en otroligt viktig grund till mitt skapande.  

Hur hittade du fram till ditt uttryck?
– Genom att fortsätta att bejaka det jag var nyfiken på, gå nära inpå och utmana mig själv, och senare genom att stänga av blixten och lära känna ljus. 

Har ditt förhållande till din publik förändrats i och med sociala mediers framväxt?
– Instagram har gjort att mitt förhållande till min publik känns mer luddigt. Som att det är ett märkligt lager mellan mig och dem. För det första är publiken enorm [drygt 85 000 följare, reds. anm.] men jag har ingen aning om vad de egentligen ser på grund av algoritmer och shadow bans. Jag började att dela bilder på flickr, där det var en kronologisk tidslinje och fotokonsten var i centrum, och jag kunde faktiskt posta alla mina bilder fritt. Nu är det mycket som plockas bort även när jag försöker följa Instagrams riktlinjer. Samtidigt älskar jag min publik och det är ett otroligt snällt klimat i mitt kommentarsfält. 

Har ditt förhållande till fotografiet som uttrycksform förändrats i och med digitaliseringen? 
– Ja, jag känner att jag blivit mindre hungrig efter fotografier och att jag söker mig mer och mer till andra konstformer, som romaner, skulptur och musik. Jag vet inte om det är ett resultat av att jag konsumerat så enormt mycket bilder tidigare, eller om det kommer sig av att den digitala miljön vi lever i inte är så närande för den typen av verkligt intima och utmanade bilder som jag dras till. Även mitt eget skapande fick sig en törn av mitt svajiga förhållande till Instagram, men jag har sökt andra sätt att dela på och mår bättre nu. Jag delar mycket på min Substack och finner också en enorm glädje i att göra böcker och utställningar. 

Arbetar du med något specifikt projekt just nu?
– Sedan ett år tillbaka har jag arbetat med konstnärsresidensen Moly-Sabata i Frankrike. Under två års tid har jag fått fria tyglar att göra ett porträtt av platsen och människorna som vistas där. Det är jätteintressant att umgås mer med konstnärer som jobbar med helt andra konstformer och att lära känna en plats som folk har skapat under nästan hundra år. Jag har också precis satt mig och börjat jobba på nästa bok, men den kan jag inte säga något om förutom att den är på väg. 

Hur skulle du beskriva din relation till konst?
– Helig. Livsbejakande. En gåva. Något som ger mening och extra passion i tillvaron. 

Karolina Modig