I början av december lovade jag min psykolog att jag i år skulle avlägga ett nyårslöfte. Sen hade jag kanske hoppats att det hela skulle falla mellan stolarna eftersom vi inte har någon sittning inbokad förrän en bit in på det nya året, men alldeles nyss fick jag ett sms med texten: Glöm ej löftet ikväll. Hälsningar, Jan. På självaste nyårsafton, fatta. Min psykolog menar att ett uppriktigt avlagt nyårslöfte kan utgöra en vändpunkt i en människas liv. Att det kan laddas med ”en lika existentiell som ceremoniell tyngd” om man verkligen tar det på allvar. Han menar också att ett sådant löfte skulle vara min sista chans. Förändras jag inte nu, så är det kört för mig. Han drog till och med åt tumskruvarna och sa att han och polisen var helt överens om detta. Jag fattade inte varför han behövde nämna polisen. Om man på det sättet nämner polisen för en patient kan det hända att patienten känner sig förolämpad och börjar överväga att inte alls lyda rådet. I alla fall tror jag att det är det som händer mig nu. Jag vill inte lyda. Jag vill faktiskt bara jävlas.
Det började med att mitt gamla jag, som jag nu alltså uppmanats lämna bakom mig vid midnatt, förälskade sig i sin chef. Enligt psykologen och polisen så förälskade sig dock inte min chef i mig. Men han hade i alla fall god lust att kladda på mig, annars hade han inte antastat mig inne på toan dagen då allt tog sin början. Min chef heter Kent och lider av bacillskräck. På hamburgerrestaurangen där vi jobbar anses denna bacillskräck vara en tillgång eftersom Kent alltid vill att allt ska vara helt rent, särskilt inne på toaletterna. En dag sa han att han skulle lära mig att putsa toalettpappershållaren så att den blänkte, fast väl inne på toa drog han mig mot sig och flåsade upphetsat i mitt öra. Jag gav honom en knuff så att han for in i väggen och slog bakhuvudet i kaklet. För en kort stund stirrade han på mig på ett sånt sätt att jag började tänka att jag med min knuff hade spräckt hans skalle. Då hände något otippat. Ett slags medlidande som jag aldrig tidigare känt började stiga inom mig. Ja, jag skulle nästan vilja säga att det rörde sig om fenomenet ”ömhet”. Men så ändrade min chef ansiktsuttryck, varpå jag insåg att jag inte alls hade dödat honom. Han snörpte på munnen och sa helt friskt att ”om det är så du vill ha det, så skyll dig själv”. Efter det fortsatte hans mun att vara ett snipigt streck och han låtsades som att jag inte fanns. Jag hade väl inte brytt mig så mycket om det, om det inte var för att den där ömhetskänslan ändå låg kvar inom mig. Det kan bli så ibland. Ett slags felanslutning av ens inre kablar. Jag tänkte att vi kanske kunde göra om ”blänkexercisen” och låta händelserna få ett annat förlopp? Jag tog mod till mig och frågade honom rakt ut om han kunde tänka sig att gå in på toa med mig och visa hur man putsade pappershållaren en stund? Jag hade inte riktigt fattat förra gången. Men Kent skakade bara förnärmat på huvudet och fortsatte att förklara för en nykomling hur man klickar ut majonnäs på burgarbröden. Han ville alltså inte. Det var lite förnedrande. Och ju mer jag fattade att han inte ville, desto mer ville jag. Jan, psykologen, säger att det är när man känner så som man vet att man har ”en del jobb att göra med sig själv”. Om man vill göra saker med människor som inte vill göra saker med en själv, då är det en själv man måste jobba med, inte de andra människorna. Man kan inte ändra hur andra människor känner, brukar Jan säga. Jag har länge upprepat det för mig själv, men det är som att insikten inte riktigt vill sjunka in.
Hur som helst. Jag fortsatte att uppvakta min chef och han fortsatte att ignorera mig. Så en dag hörde jag honom säga till en kollega att om han fattat vilket ”jävla koko” jag var hade han aldrig antastat mig därinne på toa. De flinade lite, för de visste inte att jag stod där och lyssnade. Några dagar senare hade han tränat på lunchen och duschade inne på omklädningsrummets toalett. Hans skor stod prydligt uppställda utanför. Jag böjde mig ner och spottade i den ena. Jag la en fet, dallrande loska rakt ner i hans fina lädersko. Jag gned in den lite i sulan också, så att den absorberades men ändå lämnade fuktblänk och lite daller kvar. Senare på dagen när jag mötte honom sa jag att jag hade spottat i hans sko medan han duschade och att den nog kryllade av baciller nu. Då ryckte han av sig en av ena skon och började hoppa runt på ett ben med den i handen, fast han ju inte kunde veta om det var just den skon som jag spottat i. Nu var det jag som flinade. 
Men det förändrade egentligen inget. På djupet, menar jag. Tvärtom var det som om jag började känna ännu mer för honom efter det. Hettan inom mig ökade som oljan i en överhettad fritös. Jag kände att jag behövde veta saker om honom och började följa efter honom när han slutade jobba. En gång blev jag påkommen av en kollega, Ahmed. Spionerar du på Kent? Sa han. Ja, sa jag. Han är upptagen, sa Ahmed. Med vem? Med en svinrik fotomodell vid namn Imelda. Säg inget, sa jag. Jag lovar, sa Ahmed. Men tydligen kunde Ahmed inte hålla sig, för bara några dagar senare när jag kom till jobbet stod det en kvinna framför omklädningsrummet. Hon var snygg och välklädd och jag fattade med en gång att det var Kents fru. Håll dig borta från min man, sa hon när hon såg mig komma. Är man kär så är man, sa jag, det är inget som går att ändra bara så där. Håll dig borta från min man din äckliga stalker, sa hon då, annars ska du få se på fan. Hon började gå mot utgången men stannade plötsligt mitt i steget. Förresten, sa hon, bara så du vet så är han narcissist. Narcissist? Sa jag. Kolla, sa hon och höll fram sin mobil, jag har lagt in så att den här bilden kommer upp när han ringer. Vad är det för bild? Sa jag. Echo and Narcissus av Waterhouse, sa Imelda och skakade på huvudet som om det var ofattbart att jag inte visste att bilden hette så. Helvete, tänkte jag. Hon är bildad också. Snygg, rik, lyckligt gift och bildad. Det borde vara olagligt att ha så många strängar på sin lyra. Varför vill du ha honom då? Sa jag. För att han är en underbar älskare, svarade Imelda och svassade vidare mot entrén, och det är så manligheten uppväger alla sina tillkortakommanden. Jag stod och såg efter henne medan jag andades in doften från hennes exklusiva parfym och tänkte på allt underbart jag hade kunnat få göra med Kent om han var min och inte Imeldas. 
Samma eftermiddag sa Ahmed att alla nu på uppmaning av Imelda börjat kalla mig för ”stalkern”. Då sa jag det som Imelda hade sagt, att Kent var narcissist. I så fall passar ni ju som handen i handsken, sa Ahmed. Stalkern blir ju stalker just för att han eller hon insett narcissistens verkliga värde. Stalkern och narcissisten kan sträva mot ett enda gemensamt mål: att tillsammans odla sin kärlek till narcissisten. Jag tyckte det lät vackert. Ett gemensamt mål och odla sin kärlek. Jag googlade tavlan av Waterhouse. Mycket riktigt låg där en man på marken och stirrade på sig själv. Men bredvid satt en kvinna. Hon var vacker och blottade ena bröstet. För en kort stund låtsades jag att Kent var mannen på marken och jag kvinnan med bröstet. Det kändes lite högtidligt, som om vi vore det perfekta paret på riktigt och inte bara i fantasin. 
Några dagar senare bestämde jag mig för att ta reda på var Kent bodde. Jag kollade på Eniro, tog sen tunnelbana och buss ut till deras hus som låg utanför stan. Man passerade skogar och vikar och ställen där folk åkte pulka med sina barn. Deras hus var stort och fint, låg på en kulle och var gult. De hade en vakt också som de verkade dela med några grannar, för jag såg att han gick mellan olika hus och spejade hit och dit. Mig såg han dock inte. Sen fortsatte jag att göra så. Det var ensamheten tror jag. Ibland gör man vad som helst för att hitta en väg ut. Lägg till en förälskelse på det och ett visst mått av gränslöshet, som Jan och polisen menar är utmärkande för min person. Det blev nästan ett slags rutin att åka ut till deras hus. Jag gjorde mig i ordning, åkte spårvagn och sen buss ut och gick sista biten. En kväll flera månader senare såg jag att det stod tända ljus på bordet i matsalen och att de satt där och åt middag. De såg så glada ut. Kärleksfulla och vackra. Tänk att de hade det så fint, och så stod jag här ute i mörkret alldeles ensam. Jag gick närmare. Då dök helt plötsligt vakten upp ur skuggorna. Men han var inte ensam utan hade en annan vakt med sig. Vart är du på väg om man får fråga? Sa han. Jag bara här står och kollar, sa jag lugnt och nickade mot huset. Vakten flinade och såg menande på den andre. Det är du som är stalkern, sa han, Kent och Imelda sa att du kanske skulle dyka upp. Jaha, sa jag. Kent vill egentligen avskeda dig men det går inte för facket, sa vakten. Där ser man, sa jag. Men nu begår du olaga intrång och därför kan vi klå upp dig, sa vakten. Och bränna på dig, inflikade den andre. Jag nickade lite förvånat för mig själv, för det här var mer än jag hade förväntat mig. Jag kände mig i alla fall inte alls underskattad, tvärtom hade de ju hyrt in en extravakt för min skull. Det är också min uppfattning att man alltid ska ge folk en chans. Därför bad jag artigt vakterna att gå därifrån. Jag sa till och med att de kunde få lite pengar av mig, inte så mycket eftersom jag inte är så tät men ändå något, så de kunde gå och ta en öl och en burgare på något hak längs motorvägen. De såg för ett ögonblick vantroget på varandra. Sen sa andrevakten att vafan, det var ju knullet också. Det var sällan de fick gå loss på någon bara så där, och dessutom få betalt för det. De skrattade upphetsat, men dovt, och kom emot mig. Jag bad dem en sista gång att lämna mig ifred, men de ville inte. Vissa tänder helt enkelt inte på fredligheter, sa de, vissa måste ha med lite våld för att det ska kännas bra. Jag hade inget annat val än att oskadliggöra dem. Till mitt försvar kan jag säga att jag gjorde det snabbt och hyfsat smärtfritt. Jag har alltid gillat att slåss. Faktum är att det bara är när jag slåss och har sex som jag känner att jag helt kommer till min rätt. Till slut kravlade de i väg. Och då var det bara för mig att ta en av deras batonger och promenera in. 
Det var onekligen en härlig känsla att gå över den där tröskeln. Imleda och Kent stirrade på mig som om de sett ett spöke och den romantiska middagen kom helt av sig. Imelda började till och med skrika. Lägg ner vapnet, skrek hon, lägg ner vapnet! Det är bara en batong, sa jag. Lägg ner vapnet, ropade hon igen, lägg ner vapnet! Jag förklarade att hon skulle ta det lugnt och att jag inte hade för avsikt att använda batongen, den var bara ett slags rekvisita ifall att. Stalker! skrek hon. Jag sa det som Ahmed sagt om stalkern och narcissisten. Jag sa också att jag bara skulle hämta Kent, så skulle allt bli bra sen. Hon kunde bo kvar i huset, jag och Kent kunde bo någon annanstans, närmare restaurangen kanske. Men hon ville inte förstå, bara skrek. Kent verkade ha fått panik också han, för han satt med öppen mun och hyperventilerade. Det känns som att jag ska få en hjärtattack, viskade han. Jag kommer tillbaka en annan dag när ni lugnat ner er, sa jag därför. Det kändes lite snopet efter att ha åkt så långt och klarat av vakterna och allt, men jag fattade ju att jag inte skulle ha någon nytta av min chef som död. 
Nästa dag ringde en polis upp. Det var en kvinnlig. Hon bad mig komma till polisstationen och prata, för det fanns en anmälan. Jag ringde Ahmed och sa vad fan gör jag nu. Berätta hur allt började med att Kent antastade dig på toa, sa Ahmed, och prata lite om patriarkatet. Det gjorde jag. Jag sa till polisen att om inte patriarkatet vore så genomruttet skulle sjuka människor som jag själv inte finnas, jag var en slaggprodukt av folk som Kent. Någon dag senare ringde polisen igen och sa att Kent och Imelda kunde tänka sig en förlikning. Om jag började prata med en psykolog och fick ordning på mig själv så skulle vi vara kvitt. För all del, sa jag. Så började jag gå i samtal hos Jan. Jan måste avlägga rapport för polisen varje vecka, säga om samtalen hjälpt. Hittills har han sagt att de gör det, fast till mig säger han att han ”ärligt talat har sina tvivel”. Därför ville han att jag ikväll, dyrt och heligt, skulle avlägga det där förändringslöftet. Men nu när jag sitter här och har funderat igenom alltsammans så känner jag att nyårslöften nog inte är något för mig. Jag menar, jag gillar ju mig själv som jag är. Jag är stalkern som älskar narcissisten och hur mycket folk än vill att man ska bli något annat så kan jag inte se framför mig vad det andra skulle kunna vara. Så därför drar jag nu ut till Kents och Imeldas villa och ser om vaktbolaget gör sitt jobb ikväll så får Jan och jag höras när polisen plockar in mig nästa gång. 
Gott nytt år alla därute, och Narcissus, här kommer jag.