Lisa D Manner, Voyage, 2024. Foto: Galleri Flach.

Konst / Utställning

Den som vandrar i mörker

Lisa D Manner
Vistas/Vyer
Galleri Flach
2024.02.22–2024.03.23

Stockholm: Vad är det egentligen för fel på mörkret? Konstnärer har i alla tider haft ett gott öga till det, och Lisa D Manners konstnärskap rör sig hemvant i de dunkla miljöerna. Anders Olofsson skriver om en utställning som rymmer drömmar och världar vi inte trodde fanns.

Den som vandrar i mörker, snubblar lätt. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Den som för andra bakom ljuset, famlar snart själv i mörkret. Man behöver inte leta länge för att inse svårigheten att hitta positiva ordspråk om mörker. Så vad är det för fel på mörkret? Förmodligen handlar det om något så banalt som en nedärvd defekt hos vår fysiska organism. Vi människor ser helt enkelt dåligt i mörker, men vi har i gengäld en formidabel fantasi. Resultat blir en latent rädsla för alla faror som kan tänkas hota ute i mörkret.

Inte förvånande har konstnärer i alla tider därför haft ett gott öga till mörkret. Ljuset känns helt enkelt inte lika fantasieggande som mörkret, oavsett om vi talar om dygnets baksida eller själens mörker. Konstnärer som Goya och Hieronymus Bosch släpper loss demonerna ur förnuftets mörka och djupa sömn, de ratar de ljusfyllda landskapen för att i stället glänta på förlåten till mänskligheten allra dunklaste drifter.


”I interiörerna lockas vi att låta ögat gå på upptäcktsfärd mellan mer eller mindre gåtfulla detaljer: se där ett kvarglömt dammsugarrör, en halvt vissen krukväxt eller avtrycket av en kropp i sängens drivor av lakan.”

Anders Olofsson


Lisa D Manners konstnärskap rör sig hemvant i de domäner som sådana konstnärer funnit sig till rätta i. Med Hieronymus Bosch delar hon känslan för kryptiska detaljer, och inte minst detaljernas betydelse för helheten. Och med Goya delar hon förmågan att låta den ofta sjaskiga vardagen bli till ett existentiellt drama. Lisa D Manner använder färgen som den handarbetskunniga broderar. Hon tar avstamp i naturen eller i den egna, nära världen. Sedan får den vecklas ut i bildrummet, centimeter för centimeter, i en avsiktligt långsam process där det inte finns någon återvändo. Man får en känsla av att hon låter världen bli till i måleriet. Det omkringliggande bildrummet får gärna vara ett abstrakt mörker eller en fond av arkitektoniska fragment som inte nödvändigtvis måste ha en historisk relation till varandra.

I Lisa D Manners nya utställning samsas intrikata landskap med drömlika interiörer, bägge fångade med en penselföring som tycks sträva efter att försätta oss i ett slags kontemplativt tillstånd. Genom landskapsbilderna skär ofta en osynlig skiljelinje, ungefär som en vattenyta separerar den fysiska världen från dess spegelbild. Och i interiörerna lockas vi att låta ögat gå på upptäcktsfärd mellan mer eller mindre gåtfulla detaljer: se där ett kvarglömt dammsugarrör, en halvt vissen krukväxt eller avtrycket av en kropp i sängens drivor av lakan. Här och var dyker sporadiska arkitektoniska landmärken upp, som fasaden till Kulturhuset i Stockholm eller kupolen hos Pantheon i Rom.

Visst flörtar Lisa D Manner avsiktligt med surrealismen, men inte med den ganska tröttsamma collagevariant som blivit så vanlig i det samtida måleriet. Hennes bilder är snarare avtryck av den svärm av associationer som virvlar omkring i hennes eget huvud. Någonstans anar man ett centrum, som allt graviterar kring. Var detta befinner sig och hur det ser ut ligger dock utanför våra sinnens räckvidd. Men får våra ögon vänja sig vid mörkret kan vi plötsligt ana konturerna av en värld vi inte trodde fanns.


Anders Olofsson

Lisa D Manner, Travel Room, 2024. Foto: konstnären.

Lisa D Manner, Sunshade, 2024. Foto: konstnären.

Visa alla artiklar inom Konst / Utställning