Lisa D Manners konstnärskap rör sig hemvant i de domäner som sådana konstnärer funnit sig till rätta i. Med Hieronymus Bosch delar hon känslan för kryptiska detaljer, och inte minst detaljernas betydelse för helheten. Och med Goya delar hon förmågan att låta den ofta sjaskiga vardagen bli till ett existentiellt drama. Lisa D Manner använder färgen som den handarbetskunniga broderar. Hon tar avstamp i naturen eller i den egna, nära världen. Sedan får den vecklas ut i bildrummet, centimeter för centimeter, i en avsiktligt långsam process där det inte finns någon återvändo. Man får en känsla av att hon låter världen bli till i måleriet. Det omkringliggande bildrummet får gärna vara ett abstrakt mörker eller en fond av arkitektoniska fragment som inte nödvändigtvis måste ha en historisk relation till varandra.

I Lisa D Manners nya utställning samsas intrikata landskap med drömlika interiörer, bägge fångade med en penselföring som tycks sträva efter att försätta oss i ett slags kontemplativt tillstånd. Genom landskapsbilderna skär ofta en osynlig skiljelinje, ungefär som en vattenyta separerar den fysiska världen från dess spegelbild. Och i interiörerna lockas vi att låta ögat gå på upptäcktsfärd mellan mer eller mindre gåtfulla detaljer: se där ett kvarglömt dammsugarrör, en halvt vissen krukväxt eller avtrycket av en kropp i sängens drivor av lakan. Här och var dyker sporadiska arkitektoniska landmärken upp, som fasaden till Kulturhuset i Stockholm eller kupolen hos Pantheon i Rom.

Visst flörtar Lisa D Manner avsiktligt med surrealismen, men inte med den ganska tröttsamma collagevariant som blivit så vanlig i det samtida måleriet. Hennes bilder är snarare avtryck av den svärm av associationer som virvlar omkring i hennes eget huvud. Någonstans anar man ett centrum, som allt graviterar kring. Var detta befinner sig och hur det ser ut ligger dock utanför våra sinnens räckvidd. Men får våra ögon vänja sig vid mörkret kan vi plötsligt ana konturerna av en värld vi inte trodde fanns.

Anders Olofsson