Amy Giunta och Martin Lilja. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Konst / Inspiration

Sinatra, Explorer och kraftfulla elektriska stormar

Amy Giunta och Martin Lilja står inte bara bakom Stockholmsgalleriet Loyal, utan även sommarens spellista – mättad med bangers och fullt rimliga kast mellan 1950-, 1990- och 2000-talsdängor. Vi har pratat med duon om förtrollande vernissagespelningar, deltidsboende i LA och kopplingen mellan japansk mytologi och Hans Asplund.

I en pampig före detta ambassadbyggnad i Lärkstaden i Stockholm ligger Loyal, som drivs av Martin Lilja och New York-födda Amy Giunta. Galleriet började som magasin, startat av Lilja och fotografen Kristian Bengtsson år 2000. I dag har de just utökat galleriet i Stockholm med ett ytterligare våningsplan, och arrangerar även (minst) en utställning per år i sin andra hemstad Los Angeles.

Under öppningen av deras senaste utställning Fallen Scale med Zoé Blue M. spelade Stella Explorer i trädgården, och med alla dessa ben i olika kulturella yttringar kändes det som en självklarhet att fråga om galleristduon ville stå för Art Notes sommarspellista, om inte annat med tanke på Liljas bakgrund som popstjärna …

– Haha! Men ja, Marilyn Petridean och jag gjorde musik under fem år i London på 1990-talet under namnet By Coastal Café. Korta låtar. Vi kunde inte tänka på något annat. Vi öppnade för Daniel Johnston på The Garage och var med på Jamie från Rough Trades etikett Lissy's. Marilyn var med och startade tidningen Loyal år 2000. Senare gjorde Amy och jag musik under namnet Riders i New York, John Peel spelade våra låtar i sin show, sa ”every one’s a winner” och vi var så stolta. Sen gjorde vi tre musik runt år 2010, medan Marilyn återhämtade sig från en koma orsakad av en bilolycka. Tio mycket märkliga låtar som mycket väl kan ha varit några av de bästa vi gjort.

Vad kan lyssnarna förvänta sig av spellistan?

– När folk frågar mig vilken typ av musik jag gillar tittar jag bara tomt på dem och försöker komma på vad jag ska säga. Den här listan innehåller många av mina favoritlåtar som känns som bangers för mig, även om vissa är långsamma och svepande, vissa är klassiska och vissa är Frank Sinatra. Några är mina favoritlåtar från 1990-talet, några är från 1950-talet och några från 2014 eller 2024.

Vilka låtar går varmast i era hörlurar just nu?

– Ärligt talat är det Thelonious Monk och John Coltrane. Jag måste säga att den nya Blur-skivan verkligen är överraskande bra, och sedan Stella Explorer spelade på Zoé Blue M:s vernissage på Loyal den 4 juni har jag lyssnat mycket även på henne. Spelningen arrangerades av Lauren Johnson som arbetar med oss‚ det var ett otroligt set ute i trädgården på kvällen med fåglar som flög över våra huvuden. Jag kände mig helt förtrollad, det var ett väldigt speciellt ögonblick. Jag önskar att jag hade en skiva med just de låtarna och arrangemangen som jag kunde lyssna på för evigt.

”Det var ett otroligt set ute i trädgården på kvällen med fåglar som flög över våra huvuden. Jag kände mig helt förtrollad, det var ett väldigt speciellt ögonblick. Jag önskar att jag hade en skiva med just de låtarna och arrangemangen som jag kunde lyssna på för evigt.”


Amy Giunta och Martin Lilja.

Zoe Blue M, Carry the Night, 2024.

Fram till mitten av juli pågår grupputställningen “Striking (Lightning) Blue” på galleriet i Stockholm. Berätta om den!

– Utställningen är uppbyggd kring abstraktionen i de medverkande konstnärernas verk: de närmar sig måleriet på så olika sätt, alla använder sig av figurativa bilder men kommunicerar något abstraherat. Det finns en elektrisk kvalitet i alla deras verk, med massor av subtil kraft. Den slår ner som en blixt från klar himmel med en intensitet som är svår att förutse. Om tekniken i vissa fall är mer noggrann är idén bakom verket slående, och om tekniken är mer intuitiv slår inspirationen ner som en blixt. Titeln anspelar på en intensiv elektrisk gnista: ju blåare blixt, desto hetare laddning. Samt på uttrycket "blixt från klar himmel": en oväntad händelse där blixten slår ner utan att ett moln syns på himlen. I likhet med dessa fenomen är varje konstverk i utställningen ett djärvt uttryck i en abstrakt och figurativ atmosfär. Vi ser varje målning som en unik saga som tillsammans genererar en kraftfull elektrisk storm.

Samtliga konstnärer – Caroline Absher, Mario Ayala, Katherine Bernhardt, Michelle Blade, Andrea Marie Breiling, Mark Thomas Gibson, Daniel Heidkamp och Julia Jo – är baserade i USA, främst i New York och Los Angeles. Vi har arbetat med några av dem i många år, med andra är vi i början av en spännande relation. Oavsett känner vi en stark koppling till varje konstnär och deras praktik och är glada över att kunna presentera deras verk i en grupputställning tillsammans.

Den 4 juni öppnade även “Fallen Scale” med Los Angeles-baserade Zoe Blue M. Hon var med i er senaste grupputställning på El Royale II i LA, vad visar ni i Stockholm?

Fallen Scale är Zoé Blue M:s första separatutställning på galleriet och hennes första i Europa. De åtta storskaliga målningarna kretsar kring shintomytologin och visar två japanska gudinnor: solgudinnan Amaterasu och gryningens, glädjens och konstens gudinna Ame-no-Uzume. Målningarna visas i vår utställningslokal på bottenvåningen, som ritades av den berömde svenske arkitekten Hans Asplund på 1950-talet.

Fallen Scale är en berättelse om kris, cykler och balans, inramad av myter och upplevelsen av plats och identitet. Svensk arkitektur är också närvarande i hela utställningen, som med sina direktreferenser till Asplunds design placerar målningsserien i dialog med sin skandinaviska kontext.

Jag har förstått att ni planerar en eller två utställningar per år i Los Angeles som ett komplement till dem i Sthlm. Varför LA?

– Vi har ett parallellt liv där, med lägenhet och bil och allt, och fantastiska grannar som vet vad vi heter och som bakar bröd åt oss. Vi är där nästan halva året. Många av de konstnärer som vi arbetar med bor där och eftersom vi har arbetat med lokala konstnärer sedan vår allra första utställning på Loyal 2005 har vi en liten skara följare därifrån. De följer vad vi gör i Stockholm och det känns bra och naturligt att göra något även där de befinner sig, inte bara på andra sidan jorden. Vi har gjort det varje år i bottenvåningen i byggnaden där vi har vår lägenhet – en cool, historisk plats som är härlig både att bo och visa konst i. Vi kommer att göra det igen under Frieze LA i februari 2025.

Ni har nyligen även utökat galleriet i Stockholm. Vad händer framöver?

– Striking (Lightning) Blue var den första av våra utställningar som fick breda ut sig i alla rum på andra våningen, inklusive den stora ”balsalen”. Det är otroligt att ha så mycket utrymme och verkligen en ära att få visa konst i det här huset. Det känns som att vara en del av historien. Vi renoverade med tanken att ta fram originaldetaljerna och återställa så mycket som möjligt.

I höst gör vi vår första separatutställning med Anna Camner som vi precis har börjat arbeta med, på bottenvåningen. Jag har känt henne i många år och beundrar hennes arbete, men det här är första gången vi arbetar tillsammans. Det ska bli spännande. Hennes solorum i grupputställningen Stockholms kosmologi Liljevalchs öppnar också nu i juni.

Vi kommer att ha vår fjärde separatutställning med Jim Thorell, och en separatutställning med den New York-baserade konstnären Mickey Lee; ytterligare en stor grupputställning på övervåningen, samt en utställning med stockholmskonstnärer som curerats av Lauren Johnson och som öppnar i november under Gallery Weekend Stockholm.

Lyssna på Loyals spellista ovan eller här

Karolina Modig


Loyals galleri ligger på Odengatan 3 i Stockholm, i byggnaden “Tofslärkan”, som tidigare inhyste Brasiliens ambassad.


Zoe Blue M. framför sina verk, till vänster tillsammans med Amy Giunta. Foto till höger: courtesy konstnären och Dedalus Foundation.

Zoe Blue M., Lunacy: Unrolling Letters, 2024, © Zoé Blue M. Courtesy konstnären och Loyal.

”När man kommer in på Loyal är den första målningen man ser Zoe Blue M:s Lunacy: Unrolling Letters. Målningen är inspirerad av Tsukioka Yoshitoshis ukiyo-e-serie One Hundred Aspects of the Moon och föreställer en kvinnogestalt på väg nedför en vindlande trappa. Hon är omgiven av en utrullad skriftrulle som svävar som en rökstrimma. Rullen innehåller berättelsen om kvinnan som håller i den och förebådar vad som kommer att hända under resten av utställningen, en bit av ödet. I likhet med japanska grafiska blad, manga och anime har kvinnorna i varje målning i utställningen liknande attribut. Kvinnan, flickan, guden, människan som avbildas här kan vara densamma som de som avbildas i hela utställningen, eller inte; det viktiga är vad hon representerar: tidskollaps, identitet och generationscykler. Den spiralformade trappan har formen av Hans Asplunds design för Eslövs Medborgarhus och förstärker den här loopen som smälter samman tid och rum. Asplund ritade också Loyals trappa på 1950-talet – en miljödetalj som Zoe refererar till för att koppla den ännu mer till nutiden. Figurens vardagsklädsel: modern med rödvitrutiga byxor och en lös senapsfärgad t-shirt. placerar också myten i samtiden och frågar sig hur det ser ut att vara en gud i modern tid.

Den metalliska räven i bakgrunden symboliserar gudinnan Ame-no-Uzume och förebådar hennes viktiga ankomst i olika målningar i utställningen. Den pekar på Blue M:s karakteristiska användning av halvt dolda ting som har lager av betydelser i sig.”

Installationsvy, Striking (Lingtning) Blue, Loyal, 2024. Andrea Marie Breiling, Interlude I, 2024 och Interlude II (el barco), 2024.

Installationsvy, Striking (Lingtning) Blue, Loyal, 2024. Katherine Bernhardt, Pepto Bismol, 2024 (vänster) och Caroline Absher, The Rider, 2024 (höger).

Andrea Marie Breiling, Interlude II (el barco) (vänster), 2024 och Mario Ayala, Gentle on My Mind, 2024 (höger).

Installationsvy, Striking (Lingtning) Blue, Loyal, 2024. Daniel Heidkamp, Pines on the Beach, 2024.

Installationsvy från Loyal @ El Royale II i Los Angeles, 27 februari–4 mars 2024.

Visa alla artiklar inom Konst / Inspiration