Maria Hedlund visar fotografier ur den ständigt pågående serien Någon sorts kunskap. Under årens gång har hon fotograferat ett otal prosaiska objekt: en vissen krukväxt, en sten, en porslinsfigur, och så vidare. Alltid mot samma avskalade bakgrund. Man skulle kunna tolka hennes bilder som ett sätt att plocka ned konstens motiv från finkulturens piedestal. Men så enkelt är det förstås inte. Maria Hedlund är trogen den analoga tekniken och hennes silvergelatinfotografier är så nära man kan komma slow photo, en process som låter vardagens minsta och mest oansenliga beståndsdelar bli föremål för en visuell meditation. En zen-inspirerad betraktelse över ofullkomligheten i vårt sätt att se och värdera omvärlden.

Eva Löfdahl har bidragit med utställningstiteln, men också med ett humoristiskt anslag som skiljer henne från många andra allvarsmänniskor som bebor samma estetiska landskap. Jag har aldrig förstått hennes påstådda svårbegriplighet. Hon rör sig fritt mellan hantverksmässigt finlir och readymade-trash, och valet av material tycks snarare ha att göra med på vilket sätt hon vill utmana våra van(e)föreställningar än med ambitionen att driva ett visst koncept. På smäckra träkonstruktioner som spretar från väggen ut i luften kryper diskreta sniglar. Stora, mörka schabrak av MDF har försetts med speglar som ger dem intrycket att vara genomskinliga. Och en rad knäckebrödsskivor med halm emellan har fått titeln Eternal Sunshine. Eftertanke och fniss i samma andetag.

Philip Dufva visar att han kan sin modernistiska konsthistoria i allmänhet och Siri Derkert i synnerhet. Hans teckningar och betongobjekt rör sig i den klassiska offentliga konstens domän, på respektfull men inspirerad närhet till Derkerts pionjärarbete i tunnelbanestationen vid Östermalmstorg. Trots att materialen är av det biffiga slaget – betong, stål och armeringsjärn – har verken en luftig, skissartad prägel som gör att tyngden förvandlas till tyngdlöshet. Även om elefanter inte kan flyga är det precis den känslan han förmedlar.

Anders Olofsson