Författaren Ola Nilssons nyutkomna novellsamling Regelriket cirklar kring livets komplexitet och alla de regler som styr vår existens. Ett flertal noveller tar plats i någon sorts konstvärld och Art Notes har fått möjlighet att publicera en av dessa: ”Förfalskningen av Harry Hanse”, i sin helhet.

Författaren Ola Nilsson är fascinerad av regler. I sin nyutkomna novellsamling Regelriket avtäcker han alla de regler vi omges av, de som samhället prackar på oss och de vi själva skapar, från fjällriket till Stockholms mest initierade konstvärld.

– I umgänget med människor verkar allt handla om regler. Det gäller fjällvärlden, men det gäller också konstvärlden eller litteraturvärlden. Man talar om de fria konsterna, men inget kunde vara mer genomsyrat av regler än det fria skapandet. Att leva fritt betyder inte att leva utan regler, utan det betyder att skapa sina egna regler och försöka leva efter dem i en värld som är ett spindelnät av andras regler. Det fascinerar mig. Novellen ”Nordtoppen via Halspasset” handlar på ytan om en klättertur där jaget bestiger Kebnekaises nordtopp. När han sitter på toppen och röker en cigarett så kommer två klättrare till, medlemmar av Svenska fjällklubben. De klär sig på ett visst sätt, de har idéer om vilken väg man ska ta och hur man ska röra sig, de säger att man inte får bestiga berg ensam. De avslutar samtalet med att säga ”Såna som du borde egentligen inte få vara här” och jaget säger, ”Nej, jag vet det”. När jag var färdig med den novellen insåg jag att den kan läsas som en allegori över min egen erfarenhet av litteraturvärlden. Det är på sätt och vis djupt deprimerande.

Men det är också intressant, för även novellformen är, inte minst på grund av sitt korta format, genomsyrad av föreställningar om vad man får och inte får göra. Man brukar till exempel säga att en karaktärs död aldrig blir mer betydelsefull än det liv som den först har levt och därför ska man inte låta personer dö i en novell, eftersom det korta formatet gör att det inte finns utrymme att utveckla en karaktärs liv så mycket att dess död kan betyda något. Det är därför noveller så ofta handlar om att lära känna och förstå en situation snarare än en uppsättning karaktärer. Man brukar säga att en novell inte ska vara längre än att man kan läsa den under en sittning. Man brukar också säga att en novell ska vara en avslutad helhet och inte ett kapitel i en större berättelse. Ju mer jag jobbade med dessa noveller desto tydligare blev de här reglernas ständiga närvaro. Och att jag bröt mot så många av dem. Det finns människor som dör. Det finns en övergripande berättelse där ett jag återkommer. Det finns säkert många fler novellregler jag bryter mot här. Men det var ur denna insikt och erfarenhet som titeln växte fram.

Du debuterade med en novellsamling men har de senaste åren skrivit romaner. Vad var det som drog dig till novellformen nu?

– Det är ett format som motsvarar mitt sätt att tänka, tror jag. Fokus på situationen och händelsen snarare än utvecklandet av en karaktär eller en berättelse. Jag har aldrig intresserat mig för människors inre liv lika mycket som jag har intresserat mig för det som händer mellan människor när de möts. Man gör på ett sätt men säger något helt annat, till exempel. Någon påstår sig älska någon annan men skadar den medan den säger det. Jag är nyfiken på den situationen. Inte så mycket av att utforska varför människor gör som de gör utan hur det ser ut när de gör det.

Regelriket är fylld av mörker, missbruk, övergrepp, våld, och få berättelser bjuder på någon ljusning. I recensioner av dina tidigare böcker har recensenter ibland frustrerats över att mörkret inte tycks lätta. Varför vill du stanna i det mörka?

– Jag tror att det helt enkelt beror på att mitt liv har varit präglat av mörker, missbruk och våld. Jag skriver om det jag känner till och det jag har sett i mitt liv. Det handlar inte om en vilja att stanna i det. Jag känner inte till något annat liv. Nuförtiden har jag slutat dricka och jag har tillbringat många timmar i terapi så jag lever inte längre i det där, men det är fortfarande det jag bäst känner till.