Du ringde bland annat på hos författaren och poeten André Breton för att låna Giorgio di Chiricos Barnets hjärna?

– Ja. Vi hade skickat honom ett lånebrev och han hade gett sitt tillstånd. Ändå ville han inte öppna när jag kom dit. Han hade nyss utsatts för ett attentat och halva dörrspegeln till hans våning var sönderbränd. Jag återvände till hotellet, skickade rörpost till honom och uppgav när jag skulle komma följande dag. Då blev jag insläppt och fick själv plocka ner målningen från väggen, som jag lindade in i en gammal arméfilt och tog under armen.

Åren 1964–1979 var Granath kritiker på Dagens Nyheter, en tid då konsten blev alltmer politiserad, pådrivet av 68-rörelsen. På redaktionen intog kollegan Torsten Bergmark en tydlig vänsterposition. Granath motsatte sig en sådan enkelspårig syn på konsten, vilket också framgår av förordet till Utblickar (1979), som samlar hans texter från Dagens Nyheter.

Varför rycktes du inte med i tidsandan, tror du?

– Rycktes med? Politiken var en sak. Jag tyckte lika illa om amerikanernas framfart i Vietnam som mina generationskamrater. Men det behövde ju inte innebära att jag började tycka illa om Siri Derkert eller Olle Bærtling. Torsten Bergmark menade att den konstnär som inte ställde sin konst i den politiska oppositionens tjänst, svek. Men det var ju inget svek. Tvärtom. I ett samhälle som blir alltmer likartat så är ju det fria skapandet en oerhört viktig tillgång. Jag fick väl bära hundhuvudet under några år, att jag var en borgerlig konstkritiker.

På vissa håll hörs i dag varningar om att en liknande åsiktskorridor har uppstått i konsten och kritiken, starkast i debatten som följde på Modernautställningen 2018.

Hur ser du på kritikens tillstånd idag?

– Med reservation för att jag inte läser på nätet, där mycket av den seriösa kritiken säkert ligger, tycker jag att den med några undantag är ganska ytlig. Jag saknar ofta det historiska perspektivet. Men nu när jag är färdig med boken kanske jag ska börja läsa nättidningarna? 

År 1980 hamnade Granath till slut på Moderna Museet, som chef. Pontus Hultén hade lämnat sen länge och 68-rörelsen tonat ut.

Vad var det för institution du kom till?

– En ganska moloken sådan som tittade tillbaka på en svunnen storhet. En stor del av kulturlivet levde vid tiden i ett slags baksmälla efter vänstervågen. Mitt första år som chef var nog det sämsta besöksåret under hela museets historia. Vändpunkten blev utställningen med Marc Chagall 1982, som hade 300 000 besökare.

Vilka var dina principer för utställningsprogrammet?

– Inga andra än att jag tycker att museet ska växla mellan det historiska, breda, och det smala, nyskapande som man inte vet någonting om. Museet ska vara ett fönster ut mot världen, men inte glömma bort uppdraget som svenskt nationalmuseum för 1900-talets konst. Det är bara att söka kvalitet inom de sektorerna. Vi gjorde Flyktpunkter med Eva Hesse, Robert Smithson och Sol Lewitt, men visade även Barbro Östlihn och Stina Ekman, som gjorde sin kanske bästa utställning med gitter 1985. Och så gjorde Lars Nittve Implosion! som introducerade postmodernismen. De var däremot inga kioskvältare. 

I förlängningen blir I konstens värld också en skildring av en museivärld i förändring, från 1960-talets korta ledtider till dagens byråkrati. Som överintendent på Nationalmuseum fick Granath hantera flera tunga byråkratiska frågor, som att göra separata myndigheter av Nationalmuseum och Moderna Museet, och att ge det senare en ny byggnad.

Hur ser du på tiden på Nationalmuseum?

– Det var en hel del byråkrati, men också flera roliga internationella samarbeten. Särskilt med konstmuseet Eremitaget i S:t Petersburg, som fick ett enastående uppsving när Sovjetväldet brakade ihop.

I november fyllde du 84 år. Vad tänker du, som varit med ett tag, om samtidskonsten?

– Konsten har förändrats oerhört mycket under mitt liv. Det har alltid varit svårt att överblicka samtiden, men jag tror aldrig det varit så svårt som nu …

En diversifiering som väl i grunden är bra?

–Ja, den är bra. Men jag tror inte sättet man ofta hoppar från det ena aktuella samhällsproblemet till det andra och försöker skapa någon slags konstnärlig dokumentation av det är någon framkomlig väg för det oberoende skapandet. Det kan bli bra för stunden men känns ofta för tidsbundet. 

Av memoarerna att döma tycks konsten alltid varit livsluft för dig. Vilka konstnärskap har du svårt att bli klar med?

– I min egen generation har Ulrik Samuelsson, Olle Kåks och Lars Englund varit väldigt viktiga för mig. Sen har jag svårt att slita mig från Matisse. Han är en klar stjärna på konsthimmeln. Men att få göra en utställning med Goya på Nationalmuseum … Det var en höjdpunkt i livet. Men jag gör inga listor med favoriter. Olika konstnärskap fyller olika behov.

Adam Rosenkvist