Esko Männikkö och Pekka Turunen
Pemoht
Galerie Nordenhake, Stockholm 
2023.02.17–2023.03.25

Stockholm: I skuggan av Sovjetunionens kollaps levde människorna på Kolahalvön i en total ekologisk katastrof. Vi har pratat med Esko Männikkö och Pekka Turunen, vars dokumentation av vardagen mitt i sönderfallet nu visas på Galerie Nordenhake. 

– Folk i Finland visste att det var någon typ av miljökatastrof som pågick. Det pratades om en fabrik som förorenade ett helt område och att det sura regnet skulle komma även till oss och döda våra skogar. Det anordnades en freds- och miljöfestival för att uppmärksamma katastrofen, och det var där som vi på riktigt insåg vidden av den mardröm som pågick på och omkring Murmansk. Stora områden var täckta av avfall, hela skogar var döda.

När de finska fotograferna Eskö Männikkö och Pekka Turunen åkte till Kolahalvön för att med egna ögon bevittna och dokumentera miljökatastrofen var det 1989 och Sovjetunionen hade officiellt inte fallit än, men sönderfallet pågick. Järnridån – den hårdbevakade gränslinjen mellan Sovjet och Europa – hade öppnats upp mellan Finland och Kolahalvön, där utvinningsindustri och militär produktion av främst fartyg allvarligt skadat halvöns ekologi. Under Kalla kriget och fram till 1990-talet dumpades stora mängder radioaktivt avfall i vissa områden, och platsen är än idag en av de mest förorenade i världen.

Männikkö och Turunen packade ner geigermätare och tog sig till Murmansk. Men trots information och förberedelser var de inte beredda på den ödeläggelse de mötte.

– Vår bild av Sovjet var glada människor som dansade folkdans och spelade av sig bakfyllan med balalajka och mandolin. I verkligheten såg det helt annorlunda ut. Finland är ett väldigt rent och organiserat land, här var allt trasigt. Allt vi såg var sönder, säger Turunen.

Det krävdes två resor bara för att de skulle förstå vad det var de såg och kunna byta den förväntade bilden mot verkligheten.

– Visuellt var det så oerhört annorlunda mot Finland. Människors sätt att klä sig, hur saker fungerade – det fanns ingen reklam, affärerna hade bara nummer, inga namn …

Tredje gången de reste dit hade intrycken sjunkit in och de kunde tillslut börja fota. Plötsligt såg de bilder fulla av berättelser var och varannan meter. Tillsammans med en lokal tolk åkte de runt i bil och stannade så fort ett motiv uppenbarade sig. Turunen pekar på ett fotografi av en kvinna med en plåthink full med lingon.

– Hon var så vacker när hon gick där på gatan och utgjorde en sådan stark kontrast till omgivningen. Hon berättade att det blivit allt svårare att hitta lingonen – när vi träffade henne var hon 7 km utanför stan.

Trots att bildernas färgskala, de välavvägda kompositionerna, det osminkat realistiska och samtidigt vardagspoetiska anslaget i många av bilderna ger associationer till såväl klassiska målningar som frusna filmscener, är alla ögonblicksbilder, tagna i stunden. På ett foto syns en kvinna i ljusa underkläder och gul badmössa som just stigit upp ur en isfläckad sjö. Eskö Männikkö beskriver hur de slängde sig på bromspedalen när de såg henne.

– Känslan av att veta att vi har en bild kommer instinktivt från det undermedvetna. För mig måste bilderna vara vackra. Även om landskapet ser ut att vara från yttre rymden måste bilden vara vacker när det gäller aspekter som komposition, färger, framkallning …

Han vänder sig till Turunen som skakar lätt på huvudet.

– För mig handlar det mer om att det ska finnas någon typ av kontrast i bilden. Det ska inte finnas några trick eller lustigheter, däremot får det gärna skildra någon typ av vardaglig, stilla lycka.

Varför slutade ni att åka dit?
– Vi var inne i en fabrik där våra mätare visade extremt höga nivåer av radioaktivitet. Vi berättade om det i lokalradio, och en tid senare gjorde KGB en razzia på kontoret. Några händelser gjorde att allt började kännas riskfyllt, berättar Turunen.

Då hade det hunnit bli 1995 och Ekso Männikkö hade blivit utnämnd till Årets fotograf i Finland. Alla de utställningar och projekt som han arbetade med på hemmaplan spelade också in i beslutet att avsluta projektet.  

Vad ser ni när ni tittar på bilderna idag?
– Att ingenting har förändrats. De har gått tillbaka till Sovjettiden. Vi upplevde en stark känsla av likgiltighet hos människorna som märks än idag. Deras mål var att ha något att äta, att sitta vid sin stuga och ta det lugnt; sticka och fiska vid floden. Ingen brydde sig om någonting annat, inte ens värdet av en människa var särskilt högt.

Turunen fyller i:

– Det var samma med miljön. Inställningen var att med ett så stort land som vi har spelar det ingen roll om en skog dör eller blir rosa – vi har fler. När den industriella öknen började breda ut sig mot ett naturreservat utvidgade de det på andra sidan i stället.

En orsak till likgiltigheten var inflationen, som då låg på 2 000 procent – att jämföra med dagens 8 procent i Finland och 11 procent i Sverige. En annan var rädslan att fel person skulle höra vad man sa.

– De förlorade alla sina pengar och levde med risken att få tio års fängelse om de sa något dumt. Det har inte heller förändrats.

Än idag ligger också mycket av det högaktiva avfallet helt öppet och oskyddat i containrar, och så sent som 2013 rapporterades det om 22 000 aktiva bränslestavar från gamla ubåtar som ignorerades av de ryska myndigheterna. Fotograferna pekar på en bild där en familj sitter uppradad med blickarna in i kameran. Bakom dem syns en skog, som egentligen är en tapet.

– De hade extremt rent och städat där inne, men det räckte att gå över tröskeln så var det totalt kaos.

Utställningens titel Pemoht refererar till den kyrilliska skriften för det ryska ordet ”Remont”, som kan betyda reparation, eller lagning. På en bild syns en blommande krukväxt som planterats i en plåtburk. Runt plåtburken har någon satt fast en fuktskadad pappersremsa med gem, en remsa som bara nästan når hela vägen runt.  

– Det är på något sätt talande för hela Ryssland. Det kan göras försök till att fixa vissa saker, men det blir bara inte bättre.

Karolina Modig