När jag ser dina verk tänker jag på skogen. Vad är din relation till den?

– Jag växte upp i den småländska granskogen och det har format mitt konstnärliga uttryck på flera sätt. Skogens karaktär, dess former, färger och ljud har blivit som ett slags filter som präglar mitt seende. Skogen var inget vi besökte för en utflykt, den fanns där hela tiden, omgav mig. Skogen har en speciell mystik och som barn var det en plats som var vild, den var inte tillrättalagd av vuxna, man kunde gå vilse, det fanns vilda djur och forsande åar.

– Den skog som gränsade till mitt barndomshem var en gammelskog som även min morfar lekt i, fylld av berättelser, namngivna stigar, gläntor och gölar. En vinter förvandlades den till ett kalhygge, det blev en förlust och en stor sorg för mig. Jag tror att mycket av min konst handlar om kärleken till och förlusten av den platsen. Jag bygger en ny skog utifrån minnen, en skog som ingen kan ta ifrån mig.  

Hon använder sig av många olika material och arbetssätt och söker efter olika uttryck. Tematiken är dock oftast densamma. Valet av material handlar om vad hon vill förmedla – ibland krävs det en väldigt kontrollerad process, men hon föredrar en som hon inte helt kan styra, där materialet eller tillvägagångssättet för med sig viss bångstyrighet eller slump.

– Jag tycker om att själv bli överraskad, se nya spår och tillåta verk att ta nya riktningar. Varje material har sin egen karaktär – lerans mjuka jordighet och långsamma tempo, bronset som kan bli tunt och spretigt, det snabba glasets med sin transparens ... Arbetet med glas skiljer sig från det övriga. Där blir samarbetet med hantverkarna och dess skicklighet tongivande. Det går så snabbt och man måste arbeta tight och intensivt. Jag kommer med mina idéer och visioner, sedan blir det en fråga om hantverksskicklighet, energi, kommunikation och respekt för varandra som avgör om resultatet ska bli lyckat. 

I utställningen Palace Garden möter du fyra andra konstnärer – vad tänker du kring mixen av konstnärer och uttryck?  

– Utställningen skapades först för Engelska parken på Sollidens slott. Där ställde vi ut i ett gigantiskt ”rum” som uppmanade till storskalighet och där verk av olika karaktär inte behövde konkurrera med varandra. Ravinen erbjuder också stora rum och det tror jag är bra för utställningens helhet. Vi är fem konstnärer med skilda uttryck och narrativ, det kan ju vara svårt att få ihop till en helhet men är samtidigt spännande. Som besökare får man möta olika konstnärskap som tar sig an temat och glaset som material på fem skilda sätt. 

Karolina Modig