Rebecca Lindsmyr är från början från norrländska Edsbyn. Steget vidare därifrån blev ett stort – efter en förberedande konstskola i Gävle väntade tre års studier på Glasgow School of Art, följt av en master på Malmö Konsthögskola. Valet av Glasgow kom sig dels av att hon vid den här tiden var väldigt inne på brittisk måleri – med namn som Chantal Joffe, Francis Bacon och Michael Simpson – men lika mycket av en önskan om att studera i en “stad med arbetarklassmentalitet”. Eller, med andra ord, en plats som resonerade med hennes egen bakgrund. Åren där påverkade inte bara hennes praktik, utan vidgade även hennes perspektiv och sätt att se på och tala om konst. 

– Konsthögskolan i Malmö, där jag senare tog min master, var på många sätt Glasgows raka motsats. Glasgow är en stor skola med över 2 000 elever och med ett starkt fokus på interaktion mellan studenter genom samtal, gruppkritik och studentdrivna utställningar. Malmö å sin sida, har omkring 100 elever och arbetet sker mer isolerat i stängda ateljéer. De båda perspektiven gav mig mycket, men jag är glad att jag studerade på skolorna i den ordningen – att jag efter tre år av chockverkan kunde dra mig tillbaka i något mindre och slutnare. De två skolorna lärde mig värdet av hur mycket en plats verkligen påverkar ens sätt att förhålla sig till konst.  

Med all säkerhet har den kringflyttande livsstil som Rebecca Lindsmyr i princip haft hela livet – jämte studier i Norrland, Glasgow och Malmö har hon även tillbringat längre tid i Leipzig, New York och alltså Paris – påverkat hennes konstnärskap. Även hennes målningar bär på en energi som ständigt tycks vara i rörelse. Och i den rörelsen har uttrycket antagit nya former. Från att från början ha ägnat sig åt ett figurativt måleri har Rebecca gått mot en abstrakt tradition med en stark närvaro.    

 – Gesten är framträdande i mitt arbete. Jag är intresserad av hur den relaterar till idéer om subjektivitet och läsbarhet, till tolkningar av känslor och aspekter av makt. Mer än avbildande är jag intresserad av ingångar som energi, språk och tankeprocesser; av korsläsningar mellan måleriska diskurser och psykoanalytisk teori. Och här har det figurativa visat sig vara begränsande till viss del.  

Just psykoanalys och intresset för det språkliga för oss tillbaka till Paris. Vid sidan av stadens konsthistoriska vingslag finns en gedigen tradition av psykologi och filosofi – ämnen som ligger konstnären varmt om hjärtat. 

– Paris har en historia som centrum för psykoanalytisk teori, strukturalism och poststrukturalism med namn som Jacques Lacan, Michel Foucault, och Julia Kristeva. Jag är väldigt intresserad av frågor som rör subjektet och hur det konstrueras… Hade jag inte hamnat inom konstfältet hade jag nog gärna blivit psykolog.

Sofia Edgren