– Hon hade ett mikroskopiskt öga för verkligheten och förmågan att artikulera det på ett universellt gångbart sätt utan för mycket krusiduller. Hennes vishet låg i förmågan att ordekonomiskt prata om svåra saker så som sorg och förlust med till synes träffsäker enkelhet, förklarar han.

Konstnärerna har Zaman bjudit in delvis utifrån deras ursprung, men också utifrån att deras konstnärliga hantverk behövde vara slipat och gediget.

– Felix Vasquez Aguilera är en figurativ målare som har en förmåga att skildra psykologiska tillstånd utan att vara övertydlig. Hannes Michanek har ofta arbetat med ett landskapsmåleri som överbryggar det figurativa och abstrakta och jag hade en känsla av att utställningen skulle behöva närma sig Didion inte bara genom kroppar utan även landskap. Marta Galindo García har jag haft ögonen på ett tag, hon är konceptuellt skicklig och jag var nyfiken på hur en interdisciplinär konstnär skulle hitta trådar ur Didions författarskap. 

I utställningen tolkas Didions texter, men även minnet av vem Didion var i livet. Utställningen handlar främst om just minnen; både gruppens, Didions egna, och minnet av henne.

– Konstnärerna har varit fria att hitta trådar i hennes texter som intresserat dem, men förhoppningen var de skulle hitta personliga speglingar och kopplingar till sina egna liv och erfarenheter. När Galindo García till exempel läste Didions essä The Santa Ana, som handlar om en vind och naturfenomen, fick hon en förnimmelse om ett motsvarande tillstånd i sin hemstad Cádiz i Spanien.

Zaman har lett processen som från första början var tänkt att inbegripa inslag av bokcirkel. Eftersom Didion varit ny för konstnärerna har det handlat mycket om dialog, nyfikenhet och att låta inspirationen från Didion påverka det konstnärliga skapandet.

– Jag blev förvånad över hur fort de tillgodogjorde sig författarskapet, nästan över en natt! I vissa fall föreslog jag texter som jag bedömde kunde passa och i andra fall hittade konstnärerna själva texter som de blev nyfikna på. Jag har imponerats, och det som har överraskat mig är att jag också genom vissa av verken lärt mig saker om Didion som jag inte kände till innan. Det visar hur mycket av sin blick och hängivenhet konstnärerna upplåtit till sammanhanget. Jag är också mycket road över att den typ av Céline-glasögon som Didion bar utgör en del av utställningen.

Karolina Modig