– Det funkar också som ett kretslopp där allt börjar om igen, vilket väckte tankar både om livet i stort och min egen skapandeprocess. Ju mer jag läser om ämnet desto mer spännande blir det. Ibland kan jag känna att det finns liknelser i arbetet med glas – du måste nog vara lite tokig för att fortsätta den här jakten som jag håller på med, att ständigt hitta nya sätt att utmana materialet och jaga nästa skatt.

Du arbetar delvis med sandgjutning. Vad är det?

– Jag började utforska sandgjutningen 2015 under min kandidatexamen på Konstfack. Då var det i mer ren skulptural form: jag hällde ner glaset i gropar och knådade det med hjälp av skyddshandskar, som en deg. Det var väldigt förlösande och härligt att komma så nära materialet.

Sandgjutningen blev också en kontrast till den traditionella glasblåsarutbildning i Orrefors som Barr skolats i. När hon nu väljer att kombinera det blåsta glaset med sandgjutning kan hon skapa både stora kontraster och väldigt taktila ytor.

– Kombinationen av de här två väldigt olika teknikerna gör också att verken börjar leva sina egna liv. Det går inte riktigt att styra processen, vilket skapar något vilt och ohämmat. Jag går i gång på att utmana de klassiska grundegenskaperna i materialen – i detta fall att det inte är transparant, tunt eller skirt, utan det drar mer åt det keramiska och steniga.

Du har sagt att du låter ditt ”inre barn styra” när du arbetar. På vilket sätt?

– Det handlar nog mycket om en förnimmelse av enkelhet, renhet och spontanitet; att jag använder mig av ett flöde i skapandet och drar nytta av slumpen. Jag arbetar också rent fysiskt i en sandlåda, vilket såklart ger en del kopplingar till barndomen ... Självklart finns det en utbildad hantverkare och konstnär med aktiva val och en målbild inom mig, men jag vill att arbetsprocessen ska vara tillåtande och relativt öppen. Det är då det mest spännande händer.

Karolina Modig